Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Magnus Uggla på Dramaten

uggla
Foto: Dramaten

Under början på juni framför Magnus Uggla en bejublad föreställning på Dramaten. Rebellen Magnus Uggla och Dramaten går faktiskt alldeles utmärkt ihop.

Vem hade på 70-talet kunnat tro att vi en gång skulle få se Magnus Uggla på Dramaten? Hade någon förutsagt det då hade både Magnus Uggla och Dramaten skrattat rått. Men tiderna förändras och vi med dem. Magnus Uggla har åldrats med tillräcklig värdighet för att kunna se på sig själv med milt överseende. Och vi som växte upp med Magnus Uggla är väl ungefär i 50-års-åldern nu och tillräckligt gamla och mogna för att gå på Dramaten. Publiken har roligt hela tiden, de knappt två timmarna utan paus, men för att ha utbyte av föreställningen ska man nog ha växt upp samtidigt med honom, vilket alla i publiken verkar ha gjort, och veta vad ”Varning på stan” är för något.

Den här föreställningen är en sammanfattning av hans liv som han berättar om på ett roligt sätt trots att det inte alltid verkar ha varit så roligt. Som all bra komik så är det blandat med väldigt mycket allvar som man får med på köpet. Han sätter tonen direkt. Det börjar med en mörk scen som lyses upp av några få spotlights och det är mörk dramatisk musik. Sedan tystnar musiken och han bara står där först med mikrofonen lite för högt för sin ringa längd.  Då börjar man garva. Det måste till en bra komiker för att lyckas med det, att få folk att skratta åt ingenting. Svårt att säga vad det är som är så roligt, men roligt är det. Sedan börjar han berätta om sin ungdom som glamrockare innan ordet glamrockare fanns. Han och hans polare, bland annat en som hette Bobo Viking, klädde sig i rosa lack och stora kragar för att chocka alla kärringar. Kärringar var alla vuxna. Det är svårt att tro att han som liten var snäll och lydig. Men sen gjorde han revolt och sket i allt och gick ut nian med ettor och tvåor.

Men Magnus Uggla är ju främst känd som musiker och det spelas en hel del musik. Han spelar sin jättehit ”Varning på stan”, men det är den enda av hans stora hits. I övrigt får vi bara höra hans mindre kända låtar, de flesta i rätt lågmält tempo. Men de passar in i showen. Efter att han pratat om att han flyttat till Danderyd och skaffat sig både fru och villa sjunger han sången ”Vi ville inte bli som de”. Väldigt passande. Han sjunger också ”Jazzgossen” av Karl Gerhard och till och med en sång Schubert. Där visar han sig ha en väldigt fin sångröst. Han har ju också en mamma som är sångpedagog.

Han gör publiken till en del av föreställningen på ett underbart sätt. Han skämtar och skojar med oss. Som när han nämner ett klädföretag som hans mormor grundade på 20-talet och frågar om vi känner till det. När det är många som svarar ja så säger han: ”Va? Är ni så gamla?”. Eller när han ställer en fråga till ett par i publiken; ”Blir du röd i ansiktet? Skyll dig själv som sätter dig längst fram.” Han tänkte väl på sin skoltid, bara nördarna satte sig längst fram.