Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Liten fluga avslöjad som Arktis superpollinatör

Blommande fjällsippor i närheten av forskningsstationen Zackenberg på nordöstra Grönland. Foto: Mikko Tiusanen.
Blommande fjällsippor i närheten av forskningsstationen Zackenberg på nordöstra Grönland. Foto: Mikko Tiusanen.

Glöm bilden av Arktis som en kall livlös öken. Den arktiska sommaren ljuder av insekter – och där liksom på andra platser är de livsviktiga för många växters pollinering. Enligt en ny studie av forskare från bland annat SLU och Helsingfors universitet finns de främsta pollinatörerna i en grupp små flugor som är släkt med vår husfluga. Upptäckten är inte bara intressant utan också oroande, eftersom dessa flugor minskar i antal i takt med att Arktis blir varmare.

Resultaten publiceras idag i tidskriften Proceedings of the Royal Society B.

Forskare från Sverige, Finland, Danmark och Kanada har fokuserat på en vanlig arktiskt växt – fjällsippan. Först noterade de vilka insekter som besökte fjällsipporna på 15 platser på nordöstra Grönland, sedan återvände de för att räkna hur många frön växterna satte. Resultatet var tydligt: ju fler flugor från den familj som vår husfluga hör till, desto fler frön satte blommorna. Och av dessa flugor var det en som verkade ha särskilt stor betydelse, Spilogona sanctipauli.

Med hjälp av flugpapper – likt det som vi hänger upp i till exempel ladugårdar – konstruerade forskarna en flugfälla som såg ut som en fjällsippa. Det var dessa fällor plus en annan innovation från forskarna som gjorde studien möjlig – istället för att artbestämma varje insekt utifrån dess utseende använde forskarna DNA-markörer.

– Om vi skulle ha skickat de 8500 insekter som vi hittade i fällorna till experter runt om i världen så hade det tagit åratal, och en del av de klibbigaste exemplaren hade det varit helt omöjligt att artbestämma, berättar Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Tidigare studier från regionen har noterat 30 insektsarter på fjällsipporna medan forskarna i den här studien hittade hela 177 arter. Det innebär att två tredjedelar av alla kända insekter i detta område besöker just fjällsipporna – något som visar hur centrala de är för hela ekosystemet.

– Med tanke på hur många olika besökare dessa blommor har är det ännu mer förvånande att en enda art har så stor betydelse för att de ska sätta frön, säger Tomas Roslin.

Därför är det oroande att de flugor som visade sig vara så viktiga för fjällsipporna minskar i regionen. En del av denna minskning kan bero på att flugornas och blommornas kalendrar inte längre passar ihop. När forskarna jämförde insektsbesök på fjällsippor under högsäsong respektive senare, när det finns färre blommor, så var det fler besökare sent på säsongen.

– Detta är mycket oroande. Blommorna slår ut tidigare och tidigare i ett allt varmare Arktis medan insekterna inte verkar anpassa sig lika bra. För växterna innebär detta färre pollinatörer och för flugorna mindre mat. Om gapet är för stort blir det ett hot mot pollineringen i Arktis, säger Niels Martin Schmidt, chef för Zackenbergs forskningsstation där studien genomfördes.

Forskarna stötte också på andra utmaningar under studien.

– Ett djur som verkligen inte hjälpte oss var myskoxen. Den betar gärna där det finns fjällsippor – vilket också visar hur viktig den här växten är. När myskoxen kom flyttade vi på oss och när den gick därifrån var våra blommor både håriga och nertrampade, säger Mikko Tiusanen från Helsingfors universitet, huvudförfattare till artikeln.

– Det andra arktiska djur som trakasserade oss var snösparven, berättar Tomas Roslin. En del av dem var lite för förtjusta i att äta upp flugor som fastnat i våra blom-flugfällor. Så det var tur att vi litade till DNA snarare än utseende. Det räckte att de lämnade kvar ett enda ben för att vi skulle kunna identifiera insekten.

Den vetenskapliga artikeln
Tiusanen M, Hebert PDN, Schmidt NM, Roslin T. 2016. One fly to rule them all—muscid flies are the key pollinators in the Arctic. Proc. R. Soc. B 20161271.http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2016.1271

Källa: SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.