javplatform

Norska flyktingar förändrade den svenska flyktingpolitiken

Inlagd av on jan 14th, 2019 Sparad i Utrikes. Du kan följa eventuella responser genom RSS 2.0. Både Kommentarer och ping är avstängda

Nazi-tyska soldater på Karl Johans Gade i Oslo 9 april 1940. Foto: Wikimedia

Nazityska soldater på Karl Johans Gade i Oslo 9 april 1940. Foto: Wikimedia

En ny avhandling visar hur den svenska flyktingpolitiken successivt förändrades under andra världskriget. Den gick från att präglas av en stor restriktivitet i början av kriget, då ett stort antal norrmän och tyska desertörer avvisades och i många fall fördes till tyska koncentrationsläger eller norska läger, till att bli ett villkorslöst mottagande under de sista krigsåren.

Den svenska flyktingpolitiken och flyktingmottagningen under andra världskrigets första år kom huvudsakligen att formas som en följd av den stora flyktingströmmen från Norge. Denna omfattade över 70 000 civila och militära flyktingar 1940–1945.

Det var landsfiskalerna vid gränsen som fick svara för mottagandet och den fortsatta inlotsningen till de olika läger som upprättades för olika kategorier av flyktingar under krigsåren. Det var en omfattande arbetsuppgift som lades på de 26 landsfiskalsdistrikten utmed den 163 mil långa gränsen och den genomfördes under stor press med knappa resurser.

Under 1940–1942 avvisades samtidigt ett stort antal norrmän och tyska desertörer vid gränsen.

– I många fall ledde detta till att flyktingarna fördes till tyska koncentrationsläger eller norska läger. För de avvisade desertörerna blev straffen också stränga: arkebusering, tukthus eller straffkompani på östfronten, säger Lars Hansson som är doktorand i historia vid Göteborgs universitet.

I hans avhandling förklaras hur massflykten från Norge kom att påverka utformningen av den svenska flyktingpolitiken. Den vilar bland annat på tidigare inte undersökta uppgifter från närmare 33 000 förhörsprotokoll i Värmland, Dalsland och Bohuslän. Här har tagits fram uppgifter om flyktingarnas kön, åldrar, yrken, etnicitet och nationalitet som relaterats till flyktingarnas uppgifter om motiven till att de flydde från Norge.

– Studien visar hur den svenska flyktingpolitiken successivt ändrades från stor restriktivitet i början av kriget till att bli ett villkorslöst mottagande under de sista krigsåren. Det var framförallt insatserna för och erfarenheterna av flyktingarna vid norska gränsen som gjorde att Sverige mot slutet av kriget kunde hantera de stora flyktingströmmar som anlände 1943–1945 till landet, inte bara från Norge utan också från Danmark, Finland och de baltiska staterna.

Fram till april 1940 hade den svenska flyktingpolitiken huvudsakligen formats genom UD:s och Socialstyrelsens hantering av asylansökningarna, som främst rörde flyktingar från Tyskland och dess annekterade stater. Efter den tyska ockupationen av Norge 9 april 1940 blev flyktingmottagandet i stället i första hand en fråga för de lokala polismyndigheterna vid gränsen.

Att möta behövande öga mot öga ökar sannolikt viljan att hjälpa och det kan vara en förklaring till att flyktingpolitiken förändrades de sista krigsåren, tror Lars Hansson.

– I stället för de centrala myndigheternas administrativa hantering av asylansökningarna kom landsfiskalerna att direkt konfronteras med flyktingarna ”face to face”. Detta hade sannolikt en avgörande betydelse för att öppna upp den restriktiva hållning som dittills utmärkt svensk flyktingpolitik. Mot slutet av kriget kom också ambitionen att etablera ett nordiskt samarbete efter kriget att bidra till den allt öppnare flyktingpolitiken från främst de nordiska länderna.

Avhandlingen Vid gränsen. Mottagningen av flyktingar från Norge 1940–1945 försvaras vid en disputation den18 januari, klockan 13.15 i sal 2150, Eklandagatan 86 i Göteborg.

Källa: Göteborgs universitet

Kommentarer är avstängda