javplatform

Spåren efter elitens maktstrategier i yngre järnålder

Inlagd av on maj 21st, 2019 Sparad i Övrigt. Du kan följa eventuella responser genom RSS 2.0. Både Kommentarer och ping är avstängda

Järnåldersgrav. Foto: Emilmoul

Järnåldersgrav. Foto: Emilmoul

I den yngre järnåldern, under vendel- och vikingatid, var det viktigt för eliten att bygga stort, monumentalt och vida synligt. Dyrbarheter skulle slösas inför andra och ville du ha en ledande position i samhället skulle du vara generös med gåvor och gästabud, modig, beryktad och ha en ädel härkomst – gärna en som kunde räknas ända bak till gudarna. En ny avhandling visar däremot att krig och plundring faktiskt inte var en uttalad maktstrategi i de västra delarna av nuvarande Sverige.

Mellan åren 2000 och 2012 pågick ett arkeologiskt forskningsprojekt i Sunnerby på Kållandsö i Vänern. Där undersökte Annelie Nitenberg tillsammans med sina kollegor bland annat en storhög kallad Kungshögen och en rik bosättning med flera hus. Ett av husen hade stora dimensioner och har tolkats som en så kallad hallbyggnad.

Hallen och storhögen har daterats till 600-talet e. Kr., det vill säga vendeltiden. Kungshögens inre gömde resterna efter ett stort gravbål på vilket två män kremerats sida vid sida. På bålet låg också 47 offrade djur, bland annat fyra hästar, tjugo hundar och flera rovfåglar. Det massiva djuroffret gör Kungshögen till den tredje benrikaste graven i landet.

Mängden offrade djur visar tillsammans med dyrbara gravgåvor på ett enormt resursslöseri. Både resursslöseriet och möjligheten att förfoga över arbetskraft och material till ett så stort bygge som en monumental gravhög var ett viktigt sätt för eliten att positionera sig socialt och politiskt i järnålderssamhället.

De intressanta resultaten från utgrävningarna i Sunnerby gjorde att Annelie Nitenberg ville fördjupa kunskapen om de stora gravhögarnas och hallarnas betydelse för järnålderns människor ytterligare.

– Jag ville ta reda på varför de byggdes och vilka sociopolitiska handlingar som människorna utövade i anslutning till dem, säger Annelie Nitenberg.

Hon fann att såväl storhögarna som hallarna och de handlingar som kan knytas till dessa kunde kopplas till maktstrategier i de vendel- och vikingatida eliternas strävan efter sociala och politiska positioner. Männen i Kungshögen förde en aristokratisk livsstil, på ett liknande sätt som andra ledare runt om i Skandinavien, där dryckesceremonier och gåvoutbyte i hallen, exklusiv jakt som falkenering, det vill säga jakt som bedrivs med rovfåglar, samt spel med bräde ingick. Denna livsstil utmärkte eliten och var av yttersta vikt för att hantera det sociala och det politiska.

För att ytterligare bredda kunskapsläget studerade Annelie Nitenberg även runinskrifter och två litterära källor; den norska Ynglingatal och den anglosaxiska Beowulf. Sammantaget fann hon att de sociopolitiska strategier som var mest betydelsefulla för den yngre järnålderns eliter var:

  • att monumentalisera den egna miljön
  • utöva falkenering och annan exklusiv jakt
  • att äta, dricka och vara glada
  • spela brädspel
  • att begrava ledare
  • att ta föremål ur cirkulation
  • historieberättande
  • att offra i hall och hög
  • gåvoutbyte
  • samt våldsrelaterade aktiviteter som krig och plundring.

– En del av ovanstående var förväntat, men det som var förvånande var att det sistnämnda, alltså de krigiska aktiviteterna, inte var särskilt uttalat i mitt undersökningsområde, säger Annelie Nitenberg.

– Sunnerby ligger i den södra delen av Vänern och mitt huvudsakliga undersökningsområde utgörs av nuvarande Västergötland. Det finns en djupt rotad föreställning om det yngre järnålderssamhället som ett samhälle präglat av våld och krig. Våldsrelaterade aktiviteter var också en viktig sociopolitisk strategi för vissa av de skandinaviska ledarna, men min studie visar att det under den aktuella perioden inte fanns ett generellt skandinaviskt ledarskap.

Istället har det varierat över tid och rum och tydligt är att just det krigiska inte var den viktiga strategin i de västra delarna av nuvarande Sverige.

– Med detta är det inte sagt att västgötarna var dominerade av sina mer offensiva och krigiska grannar som danerna och svearna. De arkeologiska och skriftliga källorna tyder istället på styrka och självständighet. Västgötarna hade andra förmågor som var mycket användbara i det dåtida samhället. Krig och våld var således inte enda vägen till makt och härligheter.

Avhandlingen Härskare i liv och död. Social exklusivitet och maktstrategi i Vänerbygd under yngre järnålder försvaras vid en disputation den 24 maj i Göteborg.

Källa: Göteborgs universitet

Kommentarer är avstängda