Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Invigningen av Stockholm Pride – 50 år efter Stonewall

Igår var det invigning på Stockholm Pride. Det var som vanligt både allvar, glamour och underhållning. Vi fick som avslutning på kvällen höra två världsartister, en solo-artist och en duo.

I år är det 50 år sedan upploppen vid Stonewall Inn, de höll på tre kvällar i rad, och Pride hade bjudit in en av nuvarande delägarna, Stacy Lentz, att vara huvudtalare. Hon var knappast delägare då när det hände. Utan i början av 2000-talet såg hon vad förfallen baren blivit, som är en så viktig del av historien, så hon och några vänner tog över den. Senare blev den förklarad som nationell ikon av Barack Obama och har nu alltså samma status som till exempel Frihetsgudinnan och Grand Canyon. Året efter upploppen gick ett demonstrationståg från Stonewall till Central Park. Det räknas som världens första Pride-parad. Men Stacy påminde om att trots alla framsteg så kan de inte ta någonting för givet, framstegen kan suddas ut med ett pennstreck. USA har en president som motarbetar dem, och 50 år efter Stonewall blir fortfarande HBTQ-personer dödade i hatbrott både i USA och andra länder. I 14 länder är det dödsstraff på att vara homosexuell. Hon berättade att bara i år har 50 svarta transkvinnor blivit dödade i hatbrott i USA.

Men det görs framsteg också. I Slovenien genomfördes just den nittonde Pride-paraden. I Tblisi, i Georgien, genomfördes just den första, men efter hårt motstånd från kyrkan och från högerextrema. Allt är inte bara bra i Sverige men det genomförs cirka 100 Pride-parader här i år. På invigningen delade Unionen ut sitt pris för mest HBTQ-vänliga arbetsplats. Det gick i år till bussföretaget Nobina. Ett annat pris, som RFSL delade ut, var Regnbågspriset. Det gick till South Asian Pride för deras arbete med att hjälpa HBTQ-personer från Syd-Asien i Sverige. Ett annat pris var Gamla hjältars pris som gick till Evadotter för hennes arbete med att ha skapat mötesplatser för homosexuella. Anti-priset Rosa tisteln gick till SVT och Uppdrag granskning för deras ensidiga skildring av transsexuella ungdomar i ett par program.

Pride-invigningen är en otrolig blandning av idealism och kommersialism. Samtidigt som man lyssnar till tal om svårigheter för HBTQ-personer kan man gå till champagnebaren och köpa en magnumflaska för åtskilliga tusenlappar. Men glamouren lockar folk och kanske gör det lättare att ta till sig budskapet. Vi fick en hel del musik också. Det var de två sista artisterna som var bra, det var de stora stjärnorna också. Innan dess fick vi en radda med mer eller mindre sega artister som sjöng en tråkig schlagerpop, Gabriel de Fontana, Melanie Wehbe, Patrik Jean, Vera Wejner, Efraim Leo. Det var en stor lättnad när kvällens första stjärna Mel C, eller Melanie C, dök upp och det äntligen blev lite fart. Hon blev känd när hon sjöng med gruppen Spice Girls på 90-talet. Ikväll hade hon med sig sina dansare Sink the Pink, en grupp transpersoner. En av dem såg ut som Conchita Wurst, och en annan som Grace Jones.

Efter henne fick Icona Pop avsluta kvällen. Det syntes på publiken att de verkligen gillade Mel C och Icona Pop. Icona Pop framförde bland annat sin nya låt Next mistake. Under deras stora hit ”I don´t care” hoppade Mel C in och sjöng tillsammans med dem. De avslutade konserten och kvällen med ”Emergency”.