Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Au pairer och barnflickor löser livspusslet – men ökar ojämlikheterna i samhället

Att anställa en barnflicka eller au pair har blivit ett vanligare sätt för barnfamiljer att få vardagen att gå ihop och se till att jämställdheten mellan föräldrarna ökar. Införandet av statliga subventioner har bäddat för en ny marknad som tycks leda till att det jämställda föräldraskapet alltmer blir en klassfråga.

Nanny, au-pair eller barnflicka. Att betala någon för att ta hand om barnen är ett växande fenomen internationellt och även i Sverige sedan avdrag för denna typ av hushållsnära tjänster infördes år 2007.

Men hur påverkas föräldrarna, barnen och de anställda?

I en nyligen avslutad vetenskaplig studie har sociologerna Sara Eldén och Terese Anving vid Lunds universitet gått till botten med frågorna vars svar presenteras i en ny bok Nanny Families: Pracites of care by nannies, au pairs, parens and children in Sweden. 

– Vi menar att när välfärdsländer som Sverige bestämmer sig för att uppmuntra en privat marknad för denna typ av tjänster, så skapar det ojämlikheter mellan de familjer som har råd och de som inte har råd. För trots RUT-avdraget är detta alternativ fortfarande för dyrt för stora grupper.

När barnflickor eller au pair tar hand om barn och hushållssysslor minimeras stress och konflikter hos föräldrarna som känner sig som ”bättre föräldrar”. De blir också mer jämställda, i bemärkelsen att båda kan fokusera på karriär och självförverkligande.

Situationen leder till att jämlikhet mellan familjer minskar när möjligheten att förverkliga ideal om jämställdhet och ett gott föräldraskap blir en fråga om ekonomi.

– Att anställa en barnflicka eller en au pair blir en övre medelklasslösning på livspusslet som lämnar de flesta familjer utanför, samtidigt som det reproducerar ett livsstilsideal med ”kvalitetstid” och ”jämställdhet” som ses som eftersträvansvärt för de flesta, säger Terese Anving.

Parallellt med att föräldrarna blir mer jämställda ökar en annan typ av ojämlikhet inom familjen, visar studien. Barnflickans och au pairens arbete att ”göra familj” återskapar den traditionella kvinnorollen som osynliggörs till följd av hennes prekära situation relaterat till ålder, klass och i fallet med au pairer, ofta migrantposition.

Arbetet förväntas vara enkelt men är i själva verkar ofta både komplext och emotionellt krävande. Föräldrarna behöver exempelvis inte panikhandla med hungriga och skrikande barn i släptåg.

Ändå tycker många av föräldrarna att barnflickornas arbete är enkelt och vill att de ska vara flexibla projektledare som ser familjens behov utan att de påtalas. Därtill är det ofta oklart för barnflickorna vilken position de har i familjerna, ibland ses de som anställda och ibland som ”en-i-familjen”.

Studien är en av få på området som inkluderar barnperspektivet. Många av barnen i studien berättar om positiva erfarenheter av att ha barnflicka eller au pair. Men barn som växer upp med många olika barnflickor och au pairer vittnar också om jobbiga uppbrott och efterföljande svårigheter att ta till sig en ny barnflicka eller au pair.

– Barnens berättelser visar på omsorgens inneboende komplexitet, när man befinner sig i vardagliga omsorgssituationer tillsammans uppstår nära relationer som bygger på ömsesidighet och att man ser det specifika i varandra. Det gör uppbrotten svåra, säger Sara Eldén.

Så här gick studien till:
26 barnflickor och au pairer, 28 föräldrar, och 19 barn intervjuades i projektet. I vissa fall har deltagarna intervjuats vid flera tillfällen. För att fånga omsorgens komplexitet har olika innovativa kvalitativa metoder använts, så som djupintervjuer baserade på dagböcker med de vuxna deltagarna, och koncentriska cirklar och rita-din-dag metoder med barnen.

Därtill har barnpassnings- och au pairmarknaden studerats genom intervjuer med barnpassnings-företag/au pairförmedlingar, kyrkor som anordnar aktiviteter för au pairer, Skatteverket och Migrationsverket.

Projektet finansierades av Riksbankens Jubileumsfond (Eldén P13-0603:1) och har genomförts vid sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Källa: Lunds universitet