Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Forskare fick underjorden att öppna sig

Svenska forskare har borrat sig 2,5 km ner i urberget vid Fröå gruva utanför Åre. Aldrig tidigare har man fått ett så långt sammanhängande prov av berget. Borrningen hör också till en av de djupare som gjorts i Sverige.

Målet var dock inte att sätta djuprekord, utan att förse forskare med uppborrad berggrund. Och det fick man, hela 830 delar om tre meter vardera, det djupaste från 2495,8 meter.

Dessa smulor från jordskorpan ska förhoppningsvis ge ny information om hur bildningen av fjällkedjan faktiskt gick till och om det finns liv på djupet.

– Borrningen är en del av ett internationellt forskningsprojekt, och man kan bland annat använda informationen för att förklara den idag pågående bergskedjeveckningen, exempelvis i Himalaya, säger Jan-Erik Rosberg, biträdande lektor i akvifärteknik vid Lunds Tekniska Högskola, och ansvarig för Borriggen, eller ”Riksriggen”, som den kommit att kallas.

Riksriggen är en nyinförskaffad nationell forskningsresurs som flera universitet och högskolor kan använda till olika geovetenskapliga projekt. Sommarens borrning i Åre blev den första djupborrningen.

– Det var verkligen en utmaning. Borriggen är den enda i sitt slag i hela Nordeuropa. Men borrningen gick över förväntan, säger Jan-Erik Rosberg, biträdande lektor i akvifärteknik vid Lunds Tekniska Högskola, och ansvarig för Riksriggen.

Nu håller den 12 meter höga borren på att packas ner för att transporteras till Lund. Kanske får den fara till Gotland nästa gång.

– Just nu söker vi finansiering för att kolla förutsättningarna för att lagra koldioxid där, genom att ta upp borrkärnor, alltså stenprover, och analysera dem.

Riksriggen har bekostats av Vetenskapsrådet med 26 miljoner kronor, tillverkats av Atlas Copco och finns placerad vid Lunds Tekniska Högskola. Forskningsprojektet i Åre drevs i samverkan med Uppsala universitet. 52 forskare från elva olika länder är aktiva inom projektet. Den teknik som har använts är s.k. kärnborrning med wireline.

Källa: Lunds universitet