De möttes genom kampsporten som tonåringar och en stor del av deras relation har alltid handlat om våld. Nu, snart trettio år senare, kommer Musse Hasselvall och Robert Svensson ut med en bok om ämnet: Våldet — en bok om det som lockar, smärtar och skrämmer oss.
Från att ha varit glada försvarare av kampsporten så ser de idag annorlunda på den och våldet i stort; varför lockar och intresserar det oss så – och vad betyder det egentligen för människor?
Ur bokens inledning:
”Vi var yngre när vi påbörjade det samtal som efter många år har resulterat i den här boken. Vi kände att vårt intresse för våld var ifrågasatt och att vi behövde hitta sätt att förklara för andra varför vårt våldsutövande, vår kampsport, var något som gjorde oss till bättre människor.
När vi många år senare övertalade förlaget om att låta oss skriva en bok trodde vi istället att den skulle handla om alla de frågor som vi tyckte var obesvarade om våld. Men när vi faktiskt satte oss ner för att skriva kom boken att handla om oss. Varför vi dragits till våldet och varför det varit viktigt för oss, på gott och ont.
Vi har lärt oss saker om oss själva under processen. Värdefulla saker. Och ofta ganska smärtsamma.”
Med Våldet har vännerna skrivit en bok som riktar sig till alla åldrar, inte minst yngre män – de som oftast ägnar sig åt och blir offer för våld.
Musse Hasselvall och Robert Svensson undersöker öppet och personligt manlighet och varför våld och våldskapital kan framstå som så attraktivt och attraherande. Men också hur det kanske rentav är en sorts drift som vi måste lära oss förstå, bemästra och prata om – precis som vi gör med sexualiteten. För våldet går inte att bortse från eller tänka bort. Det finns där i olika former överallt omkring oss, till och med undertryckt i våra mest vardagliga och städade relationer.
Linda Skugge har skrivit bokens förord: ”Jag har alltid fått höra av de som känner mig att om jag vore kille skulle jag hamna i slagsmål, att jag så att säga har nära till våldet. Våld som ämne har alltid fascinerat mig, och jag tycker att det är spännande att Musse och Robert beskriver våld som ett slags språk. Och något som samtidigt lockar och skrämmer. Det får mig att tänka på Hélène Cixous, som i Medusas skratt skriver att männen måste förknippa kvinnligheten med döden, att ’det är skräcken som ger dem stånd’, att de behöver vara rädda för oss.”
Källa: Volante