Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Amanda Linds tal vid Riksidrottsmötet 2021

Det talade ordet gäller.

Ordförande, ledamöter av riksidrottsstyrelsen, stämmodeltagare, idrottsvänner!

Stort tack för att jag får möjlighet att tala till er idag.

Riksidrottsförbundet bildades på pingstdagen 1903. Samma år grundades giffarna Sundsvall. Det har grundats många idrottsföreningar sedan dess och Idrottsrörelsen har vuxit till vår största folkrörelse, en av de absolut viktigaste rörelserna för det svenska folket, för det svenska samhället.

Det är en ära att för andra gången få tala inför svensk idrotts förtroendevalda och just att ni är förtroendevalda är bland det finaste och bästa med svensk idrott. Ni representerar kärnan i den svenska föreningsdemokratin och jag önskar att ni alla känner det under föredragningarna och debatterna. Ni har många viktiga beslut att fatta denna helg och jag kommer med stort intresse följa ert arbete.

Idrottsvänner,

Samma år som riksidrottsförbundet bildades debatterade man i riksdagen om den gifta kvinnans myndighet och rätt att själv disponera sin egendom. Jämställdheten har sedan 1903 tagit stora kliv i samhällslivet och inom idrotten Men det har inte alltid varit en självklarhet. Det finns i delar av idrotten en tung historia att förhålla sig till. Det måste vi vara ärliga med. Idag är det en självklarhet att tjejer spelar ishockey, det är inte så många år sedan som det var ganska få tjejer förunnat.

Idag ser det bättre ut. Det finns flickhockey i nästan alla kommuner.  Det är en oerhört glädjande utveckling.

Men hur mycket har hänt sedan 2019? Det känns som en evighet sedan jag talade på förra riksidrottsmötet för två år sedan. men mycket var sig likt. Inte bara att det då som nu var dagen efter en svidande förlust i ishockey-vm, utan också för att jag då försäkrade er om att jag delar många av ers rastlöshet och oro i jämställdhetsfrågorna. Jag vet att ni precis som jag vägrar att vila innan vi kan känna oss trygga med att alla barn, oavsett kön, har samma möjligheter att idrotta. Och två år senare finns det fortfarande skäl att påminna oss själva och varandra om den utmaningen.

Nu har det gått två speciella år och utmaningarna har inte blivit mindre. Varken för samhället i stort eller för idrotten. Coronapandemin har slagit hårt mot samhället och mot människor.

Det har inte minst blivit tydligt sportsligt: mitt eget Luleå hockey hade vunnit grundserien och vi började drömma om det första guldet på nästan 25 år, innan slutspelet tvingades ställas in. Hockeyn var inte ensam. Basketen, handbollen och innebandyn ställde in sina slutspel och när fotbollssäsongen började var det för tomma läktare.

Men de stora effekterna har skett på andra ställen i idrottsrörelsen.

Mycket av elitidrotten har kunnat bedrivas till glädje för så oerhört många. Det har varit viktigt under pandemin dels för att ge glädje och inspiration, dels för att elitidrotten också stärker bredden i svensk idrott.  Men stora delar av idrotten har drabbats hårt särskilt tävlandet och särskilt verksamheter för vuxna Jag vet att det är många som fått sina träningssäsongen omkullkastade, och sina elitsatsningar förstörda.

Allra hårdast ser det ut som att parasportarnas verksamhet drabbats. Den insikten är inte lätt att leva med.

Barn och unga i vissa idrotter har drabbats hårdare än andra. Stora delar av barn- och ungdomsidrotten har klarat av att hålla igång träningsverksamheten förhållandevis bra, men jag vet att det inte varit gratis. Det har krävts innovativa metoder för att träna smittsäkert och det har varit svårt att hålla motivationen uppe när matcher och tävlingar tvingats hålla stängt

Alldeles för många barn lämnar idrotten alldeles för tidigt. Så var det innan pandemin och den utmaningen blir nu tuffare.

Under krisen har regeringen gjort historiskt stora satsningar i flera avseenden. Vi har skjutit till resurser till sjukvård och äldreomsorg och räddat jobb och företag.

Sedan krisens första dagar har vi också sett stora behov inom idrottsrörelsen. Både för att säkra verksamheter för barn här och nu och för att säkra överlevnaden för vår största folkrörelse. Därför har vi lagt fram massiva krisstöd. Bara under 2021 har vi fördubblat det statliga stödet till idrotten och förra året var summan nästan lika hög

Jag har aldrig tvekat att lägga fram förslag om idrottens överlevnad och jag är glad över det gensvar som finns i regeringen och i stora delar av svensk politik. Det säger något om det förtroende som idrotten har hos det svenska folket.

De massiva krisstöden till idrotten har vi kunnat fördela genom Riksidrottsförbundet. Det har varit en oerhörd styrka och jag vill tacka Riksidrottsförbundet och den samlade idrottsrörelsen för detta. Under krisen har vi verkligen sett styrkan i den idrottspolitiska modell vi har i Sverige, där regering och riksdag kan överlåta på idrotten att fördela det statliga stödet.

Jag vill tacka Riksidrottsförbundet för den dialog som hållits med både regeringen och Folkhälsomyndigheten. Att snabbt få till den dialogen var en av mina första åtgärder. En samlad idrottsrörelse är en styrka.

Jag är övertygad om att svensk idrott kommer att kunna växa sig stark efter krisen, och det är inte bara en fråga om krisstöd. I kris precis som i vardag handlar svensk idrotts överlevnad om ideella ledare som tröstlöst ger av sin tid för att barn ska ha en givande och hälsosam fritid. För det förtjänar ni ett varmt tack.

Jag vill tacka för den förståelse som funnits inför att alla regelverk inte alltid har varit optimala. Det har varit en utmanande tid och Sverige var inte tillräckligt rustat. Under de förutsättningarna har idrottsrörelsen visat ansvarstagande för att begränsa smittspridningen gång på gång under pandemin. Tävlingar har ställts in, träningar gjorts om till hjälpinsatser i lokalsamhället, och supporterklubbar har förvandlats till skyddsutrustningsfabriker.

En stor del av svensk idrott har varit på paus – men idrottsrörelsens samhällsengagemang har lyst starkare än någonsin.

Nu vet jag att många av er börjar bli less. Man vill upp på banan, ut på rinken, ner i hallen eller in i klacken. Och vi börjar se ljuset i tunneln.

Vaccinationstakten ökar, smittspridningen går ner och igår presenterade regeringen en efterlängtad plan för avveckling av restriktioner som pekar ut barn och ungas hälsa som en fortsatt prioritering och som innebär att vi ganska snart kommer att kunna ha publik på utomhusidrott som på flera arenor i landet faktiskt inte kommer att vara så himla mycket mindre än den var innan krisen. Och jag vet hur sportmänniskor hatar när man jinxar saker men det ser ut som att vi redan i början av hösten kommer att ha publiksiffror i våra hallar och arenor som påminner om tiden före krisen.

Men jag vet också att många av er börjar bli trötta. Det har varit ett år där både knattetränare och kassörer har behövt trolla med knäna. Och er utmaning, vår gemensamma utmaning, tar inte slut bara för att restriktionerna lyfts senare i år.

Coronakrisen kommer lämna stora spår efter sig. Den riskerar att förvärra de utmaningar som finns i samhället, särskilt när det gäller allas lika möjligheter. Krisen riskerar att fördjupa ekonomiska klyftor och försämra tillgången till jobb och utbildning för de som redan har det svårast. Detta gäller även i politiken för idrott och folkhälsa.

Sedan en lång tid tillbaka har vi sett besvärande mönster som innebär att de som behöver idrotten bäst är de som nås minst. Det handlar inte bara om kön. Det handlar ännu mer om socioekonomiska faktorer. Idrotten är inte jämlik idag. Och jag behöver inte uppehålla mig vid det för det vet ni.

Det handlar heller inte om att alla människor måste träna i en förening varje dag. Men det är det allmännas, statens och kommunernas, uppgift att tillsammans med den samlade idrottsrörelsen se till att så många människor som möjligt ges möjlighet att idrotta eller motionera, under hela livet. Det är den absolut viktigaste aspekten av statens stöd till idrotten, det är en av de bärande värderingarna i mitt engagemang för svensk idrott och föreningsliv. Och jag vet att det är en strävan något många av er ser som det bästa med svensk idrottsrörelse

När vi bygger upp samhället efter krisen har vi en möjlighet att bygga det starkare. Detta gäller även inom idrotten.

Vi ska inte bara återstarta verksamheter, vi ska ta chansen till en nystart där bredd och elit växer tillsammans, och som innebär både att de som slutat med idrott under krisen ska börja igen, och att de som inte känt sig som en del av idrottsrörelsen ska göra det.

För i osäkra tider är idrotten viktigare än någonsin.

Därför känns det tryggt att veta att den samlade idrottsrörelsen under Sveriges Riksidrottsförbund, vill nå ut till alla. Till alla oavsett ålder eller kön. Oavsett bakgrund eller förutsättningar. I synnerhet oavsett funktionsnedsättning.

Idrotten är så oerhört viktig för människor. Som plats för glädje och gemenskap. För personlig utveckling och hälsa. Som säker plats för de som utsätts för förtryck och begränsningar i sin hemmiljö, i skolan eller på fritiden. Idrotten behövs för att sluta hälsoklyftorna.

Och jag lovar att göra vad jag kan på min sida för att ni ska kunna leda nystarten av svensk idrott. Jag och regeringen har tagit fram massiva krisstöd.om nu kommer kunna användas även till ll återstart för att inte bara få upp idrotten på fötter, utan också börja springa igen.

Vi har dessutom påbörjat arbetet med några långsiktiga utmaningar. Jag ser fram emot Coronakommissionens rapporter men ser också behovet av att följa upp idrotten särskilt.

Vi har därför gett Centrum för idrottsforskning i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av pandemins påverkan på idrottsrörelsen. Detta för att vi måste lära för framtiden.

Centrum för idrottsforskning har också fått i uppdrag att genomföra en analys av förekomst och behov av ändamålsenliga idrottsanläggningar och utemiljöer i landet.

Det här är en fråga som spelar stor roll för många. Jag vet att ni är många som dragit en lättnadens suck när det avgjordes att barns idrott inte räknas sombuller. Men detta är en fråga som är större än uppmärksammade rättsfall och som berör hela landet, med olika utmaningar i storstad och glesbygd.

Anläggningsfrågan har varit en av mina absoluta prioriteringar som idrottsminister sedan jag tillträdde för drygt två år sedan och även om det är ett område där staten tidigare inte haft en så stor roll så gör vi framsteg och jag är hoppfull kring att nya, hållbara, välanvända idrottsanläggningar kan bli en viktig del när vi bokstavligt talat bygger samhället starkare.

Allt detta handlar om idrottens övergripande utmaning: att nå alla, välkomna alla och ha plats med alla som vill vara en del av den. Det är en gammal utmaning och en outtröttlig kamp vi måste föra.

Men vid sidan av den har andra hot mot idrotten uppstått. En stor del av mitt arbete som idrottsminister det senare året har handlar om olika former av brottslighet som hotar idrotten på olika sätt.

Det handlar dels om fusk inom sporten, genom dopning däri jag är med och gör ett spännande arbete internationellt i Wadas stiftelsestyrelse. Sverige har alltid spelar en viktig roll i den internationella kampen mot dopning men på senare tid har vi  också tagit stora steg på hemmaplan genom införandet av en fristående antidopingorganisation.

Det handlar också om att idrotten används för kriminella ändamål, inte minst genom matchfixning där vi löpande ser fall framförallt inom fotbollen men det uppmärksammas också inom andra idrotter. Matchfixning är ett nyare hot och här finns kanske det stora arbetet fortfarande framför oss. Hotet från matchfixning kan och ska inte underskattas, det är upprepade dolkstötar rakt in i idrottens hjärta och all idrott kan drabbas. Arbetet måste, precis som för dopning, bedrivas såväl nationellt som internationellt.

Kriminalitet ska inte få fotfäste i den svenska idrottsrörelsen. För min och regeringens del är det självklart att idrotten ska få den hjälp som krävs. Men även här är det viktigt att riksidrottsförbundet utvärderar sina verktyg. Behöver ni fler är jag redo att hjälpa till.

Den 19 april i år tog jag emot den senaste rapporten från Centrum för idrottsforskning. Varje år ger regeringen Centrum för idrottsforskning ett särskilt uppdrag för att följa upp statens stöd till idrotten och här hade vi efterfrågat en analys av hur idrottsrörelsen kan arbeta för att förbättra sin styrning, öppenhet och demokratiska funktionssätt. Det som ibland kallas Good Governance.

Idrottens självständighet och fria ställning har ett omistligt egenvärde, det är motorn, hjärtat och nervsystemet som driver och utvecklar idrotten. Idrotten är en folkrörelse. Självklart ska idrottsföreningarna och dess medlemmar bestämma över sin egen verksamhet. Kraften i den svenska idrottsrörelsen kommer underifrån I de absolut flesta idrottsföreningar fungerar den dagliga verksamheten bra. Trygg idrott är det normala.

Men utmaningen för verksamheten uppstår när man ska hantera oegentligheter. För det förekommer, det vet vi. Barn som far illa, barn som mer eller mindre aktivt utesluts, barn som tvingas skriva på kontrakt av olika slag, barn som i värsta fall utsätts för övergrepp.

Eller en ledare som hotas av kriminella, en kassör som begår skattebrott, en ordförande som anser sig äga föreningen. Föreningar utan aktiva medlemmar som kan granska och påverka.

När sådant händer i verksamheter som vi finansierar tillsammans, för att stärka folkhälsan och barns möjligheter. Då är det inte konstigt att samhället reagerar. Då är det tvärtom allas plikt att säga från.

På flera områden är det uppenbart så att det är samhället runtomkring som måste höja sig för att skydda idrotten. Matchfixning är ett tydligt sådant område – idrotten har verkligen tagit tag i matchfixning, tack för det.

Regeringen har infört ett nytt spelfuskbrott och ökat kontrollen över spelmarknaden men det finns kvar att göra.

Den absoluta merparten av svensk idrott bedrivs sunt och säkert. Men tyvärr upptäcks det än idag saker som inte borde förekomma inom svensk idrottsrörelse: situationer där idrotten inte är trygg. Jag vill inte att mina efterträdare ska bli uppringda av desperata föräldrar till barn som farit illa. Låt oss vara överens om att få bort detta.

Årets rapport från Centrum för idrottsforskning är viktig, läs den. Det handlar om demokrati, transparens och öppenhet. Om att skapa strukturer och arbetssätt som säkerställer idrottens framtid. Och Det handlar inte om att belasta idrottsrörelsen. Snarare är en ansvarstagande idrottsrörelse är på lång sikt den enda garanten för en självständig idrottsrörelse.

Jag vet att många av er har gjort mycket rätt. Många har sett till att skapa strukturer för att upptäcka och beivra övergrepp och dåligt bedriven barn- och ungdomsverksamhet. Många har infört rutiner men vi har också alla mer att göra.

Händer det att vi bedriver barn- och ungdomsverksamhet utifrån vuxnas logik? Har vi varit beredda att bortse från barnets rättigheter för att vinna den där ungdomstävlingen eller för att kunna ta medaljer i Tokyo? Hur hanterade vi egentligen misstankarna om övergrepp under det där träningslägret?

Vi måste våga ställa oss själva och varandra en del tuffa frågor. Vi kan inte slappna av i det här arbetet.

Jag fattar att ert idrottsengagemang inte började i ett arbete mot brottslighet. Det gjorde inte mitt heller. Men jag tänker på detta som en lång försäsong. Slitet vi gör nu kommer göra allt arbete framöver lättare. Det är bara genom att erkänna våra svagheter och jobba på dem ett fyspass eller för den delen en utredning eller en statsbudget, i taget. För med en stark grundkondition kommer vi kunna uträtta stordåd.

 

Idrottsvänner,

Det finaste med att vara idrottsminister är att få drömma och jobba vid sidan om Sveriges största folkrörelse. Jag led i TV-soffan igår kväll, men jag kommer hoppas på en slutspelsplats in i det sista. På samma sätt kommer jag precis som er att följa fotboll-EM, OS och Paralympics med vetskapen om att framgångarna inte bara bygger på slitet i folkrörelsen, utan också ger tillbaka till den.

Jag längtar efter att få jobba stenhårt med er för fler och bättre idrottsanläggningar, och ett tydligare statligt stöd för att alla fler kommuner ska bygga moderna, hållbara anläggningar där idrottsrörelsen har plats att växa. Jag ser fram emot att kämpa sida vid sida med er för att få fler mästerskap till Sverige och till andra länder som respekterar demokrati och mänskliga rättigheter. För jag vet att ni precis som jag inte bara drömmer som att ta medaljer på hemmaplan, utan också om att vara en del av en idrottsrörelse som inte används för att legitimera förtryckande regimer.

Och mer än någonting annat längtar jag efter att göra idrottens plats i samhället ännu starkare, och det kan den bara bli genom att vara relevant för fler.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka idrottsrörelsen för allt ert slit under krisen. Inte bara för att ni gett barn meningsfulla aktiviteter under en jobbig tid, utan också för att ni visat vad frivilliga krafter kan uträtta när samhället behöver dem.

Stämmodeltagare,

Visa att ni är spjutspetsen inom den svenska föreningsdemokratin. Jag önskar er varmt lycka till med stämman denna helg.

Källa: Regeringskansliet