I helgen startar klimatmötet COP26 i Glasgow, med många av världens ledare på plats. Detta kan vara sista gången politikerna har möjlighet att proaktivt fatta beslut i klimatfrågan – snart måste man bara hantera effekterna av den.
Vi kan läsa att vissa länder troligen inte kommer att representeras av sina regeringschefer, bland annat Kina, Brasilien och Ryssland. Andra länder som Australien, Norge, Ungern och Polen har försökt att i förväg påverka förhandlingarna. I bägge fallen handlar det om att försöka skjuta undan det som en enig forskarvärld (99,9%) står bakom – nämligen att människans aktiviteter ligger bakom klimatförändringarna och att det är bråttom att driva på nödvändiga förändringar.
Vi får inte ge vika för dessa påtryckningar utan ärligt titta på fakta i forskarnas rapporter. Vi vet idag att halten av koldioxid i atmosfären nådde 413,2 miljondelar 2020, vilket ligger långt över den nivå som forskarna enats om är långsiktigt hållbar, 350 miljondelar.
Forskarrapporter visar också att följande metaller riskerar att ta slut inom de kommande 40 åren; koppar, guld, antimon (läkemedel), indium (LCD), bly, silver, tenn och zink.
Dessutom pekar alla undersökningar på att vi nått “peak oil”, d v s vi kan nu bara se fram emot minskad tillgång till olja samtidigt som många länder har en snabbt växande mellanklass.
I Glasgow måste nu världens politiker fatta nödvändiga beslut för att sätta globala gränser för resursanvändning och miljöskövlingar till lands och till sjöss, samtidigt måste gemensamma riktlinjer sättas för att göra våra samhällen hållbara.
Viktiga moment i detta är bland annat:
1) Krav på cirkulär industri med produktansvar för hela livscykeln. Därmed blir producenterna ansvarig för återvinning. Detta handlar inte bara om att minska miljöförstöring utan också om att återanvända metaller och andra ämnen.
2) Bygga hållbara samhällen där resurser återanvänds och med välfungerande kollektivtrafik.
3) Regler för jordbruk, fiske och köttproduktion som ligger i fas med den belastning som jorden långsiktigt tål.
4) Politiska beslut som tydligt ökar kostnaderna för de företag och aktiviteter som inte uppfyller punkterna 1 och 3. Detta kan vara det svåraste för politikerna att “svälja”, eftersom det ofrånkomligen kommer att påverka nuvarande industrier och därmed arbetstillfällen i hemländerna, vilket i sin tur ställer krav på oss om väljare att inte falla för bekväma kortsiktiga lösningar utan ta vårt ansvar och premierar politiker som orkar ta de svåra besluten.
Idag kan vi (kanske) proaktivt påverka och prioritera vilka åtgärder som skall vidtas för att få balans i vårt resursuttag, om bara några få år kan det vara för sent. Vi har då passerat flera “tipping-points” och måste istället både politiskt och finansiellt hantera effekter som vi inte kan påverka. Kostnaderna för detta överstiger många gånger kostnaderna för att idag ändra våra beteenden och samhällen.
Är våra folkvalda mogna ansvaret? Är vi mogna att välja politiker som kan ta ansvaret? Begrunda det faktum att i västvärlden har vi redan i mars/april kommande år har förbrukat vår del av jordens resurser för hela 2022.
