På onsdagskvällen var det efter två års pandemiuppehåll dags att inviga Pride Park. Det var i vanlig ordning både allvar och fest med tal och med artistframträdanden.
Efter tre års uppehåll var det på onsdagskvällen dags för invigningen av Pride Park på Östermalms IP. Pride Park är Stockholm Prides epicentrum. Här är alla konserter och här kan man träffa alla olika organisationer och föreningar, såsom Svenska kyrkan, olika politiska partier, Nordea med flera. På torsdagskvällen är det alltid schlagerkväll här. Men på onsdagskvällen var det alltså invigning, det innebär först tal av HBTQ-personer för att uppmärksamma deras situation i världen och sedan konsert med flera olika artister från flera olika musikgenrer.
Konferencier var There Sandin. Hon skötte det riktigt bra. Hennes förmåga sattes på prov när sista akten dröjde på grund av något strul och hon fick underhålla publiken själv en stund utan manus. Invigningstalare Loui Sand, en transperson adopterad från Sri Lanka som för ett par år sedan bytte kön från kvinna till man. Han är också framgångsrik handbollsspelare, först i svenska landslaget för damer och sedan i herrallsvenskan. Han är inte så van talare, vilket han sa själv, och stakade sig ibland. Men det gjorde att hans tal kändes mer äkta, det verkade komma från hjärtat. Han tog i sitt tal upp att i Syd-Amerika dör varje år hundratals transpersoner av ingen annan anledning än att de är transpersoner och i en del amerikanska delstater stiftas lagar som tar utvecklingen bakåt när det gäller situationen för transpersoner.
Jenny Johansson fick priset Årets hjälte för sitt arbete för att stötta transpersoner. Hon är mamma till en transperson och sa att det är transpersonerna som är de riktiga hjältarna. RFSL Stockholm delade ut Regnbågspriset till Unionen för deras arbete för ett mer jämställt arbete där alla kan vara som de vill.
Årets Pridelåt framfördes av Johan Huumo. Den heter ”Dancing on a rainbow”. Det är en låt med bra drag i.
Elwin Heikkinen från Idol gjorde en riktigt tung och långsam version av ”California Dreamer”, rätt märklig. Tomas Kaya från Talang 2022, som har kommit som bi, sjöng bland annat sin egen låt ”Hjärtats alla hål” som handlar om en kille som inte vågar vara öppen med sin läggning och inte vågar vara sig själv. Han sjöng även sin låt ”Baby jag bara undrar” som ska släppas snart.
Bishat, en svart tjej som sjöng discopop, var rätt bra. Moa Lignell var en kille med gitarr och keps som såg ut som Ulrik Munther, om någon minns honom. Han framförde någon ointressant singer/songwriting. Tami T var betydligt intressantare. Hon spelade en suggestiv elektronisk musik. Hon knöt fast en metallstav som en dildo som hon slog på under konserten så att det uppstod vissa klanger.
Invigningskonserten avslutades med de två mest kända artisterna, vilket inte innebar de två bästa artisterna. Cornelia Jakobs sjöng en tråkig schlagerpop och avslutade naturligtvis med sin vinnarlåt från Melodifestivalen, ”Hold me closer”. Efter henne fick Icona Pop avsluta kvällen.
Bild: Icona Pop. Foto: Tobias Dahlén / Sweden Photo Passion AB.
