Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Viktigt att ta väl hand om barnen inom kampidrotten

I helgen var första gången på två år som Kampsportsfestivalen kunde genomföras. Inget kunde egentligen börja planeras förrän under sommaren. Därför var årets festival lite mindre än vad den brukar vara. Men glädjen över att tillsammans göra det man brinner för kunde tydligt ses av de som kommit till Stockholmsmässan.

På en matta lite avsides från alla tävlingar hittade jag tre judokas (utövare av Judo) som såg ut att ha väldigt kul tillsammans. De tre visade sig vara Emil Mattsson, Alex Ngo och Pontus Ågren, som alla vunnit medaljer både i Sverige och övriga världen. Jag tog mig ett litet snack med dem.

Vad var det som fick er att börja?

Emil: Min storebror började när han var 7 år och jag som var två år yngre började samtidigt. Jag var stor för min ålder så jag tränade med personer som var äldre än vad jag var. Hela min tid fram tills jag fyllde 18 fick jag stryk på mattan. Men sen vände det.

Alex: Jag såg en judo-uppvisning och blev intresserad av att pröva själv.

Pontus: Jag lockades av gemenskapen och inspirerades av “The Matrix” och Kung Fu, så jag testade jag många olika kampidrotter för att komma underfund med vilken som var bäst för mig.

Vad är det som är så speciellt med just Judo?

Emil: När jag träffar personer var som helst i världen och kommer underfund med att någon tränar Judo uppstår plötsligt en ömsesidig respekt som jag inte riktigt ser i andra sammanhang.

Alex: För mig är varje sparring och tävling en stark emotionell upplevelse och efteråt är det sån sån WOW-känsla.

Mitt i vårt samtal kommer en person av mattan med något jag uppfattade som en stukning. Alex studsade upp omedelbart för att ta hand om skadan. När stukningen tagits om hand, återvände han till vårt lilla samtal. Den uppenbara prioriteringen att ta hand om varandra blev väldigt tydlig. Och även om det kan bli väldigt intensivt i tävlingar så finns den underliggande omtanken för varandra där hela tiden.

Alla tre har tränat under sina tonår, och vittnar om många avhopp under den tiden. Skolan, puberteten, grupptryck är några av anledningarna som de sett. Men hur gör man för att motivera barn och ungdomar till att stanna kvar och träna?

Alex: Det som motiverade just mig att stanna var randori/sparring och utmaningen. 

Pontus: Lära ut hur man faller ordentligt. Många lär sig inte det ordentligt och när svårighetsgraden ökar börjar det göra ont och skador dyker upp. Då slutar man.

Emil: Träningen bör delvis vara individanpassad och relevant för varje elev, inte bara följa en bok slaviskt. Om det inte finns en relevans för eleven blir det svårt att hålla motivationen uppe.

Det som slog mig under vårt samtal var den stora prestigelösheten hos dessa tre medaljörer. Att ta hand om andras utveckling verkar gå hand i hand med deras egen. Något alla tre verkar vara överens om är att det är väldigt viktigt att ta hand om de unga eleverna på ett bra sätt, inte behandla dem som barn utan som personer och skapa en känsla av sammanhang och relevans.

-Instruktören måste kunna känna entusiastism över det som lärs ut, hur skall annars eleverna kunna göra det, avslutar Emil.

Bild: Fr vänster: Pontus Ågren, Emil Mattsson och Alex Ngo. Foto: Tobias Dahlén / Sweden Photo Passion