Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Historisk syn på psykiskt sjuka brottslingar skildras i ny bok

Fängelsestraff eller psykiatrisk vård – om en historisk gränsdragning och ”Slutet för femfemmorna”.

Var går gränsen för att en psykiskt sjuk brottsling ska få vård i stället för fängelsestraff? På 1930-talet höjdes röster från politiskt håll att det gick inflation i antalet straffriförklaringar, fall där brottslingar undgick fängelsestraff för att i stället omhändertas av psykiatrin. Det blev starten på en drygt 30 år lång lagstiftningsprocess som historikern Erik Wångmar skildrar i sin nya bok ”Slutet för femfemmorna”. Boken analyserar även brottsmålsdomar, samt dagspressens rapportering på ämnet.

Uttrycket ”femfemma” syftar på paragraf fem i femte kapitlet av Strafflagen från 1864. Den innebar att en person som utfört en brottslig handling under inflytande av psykisk sjukdom kunde bli straffriförklarad.

– Den viktigaste skillnaden jämfört med traditionella fängelsestraff som är tidsbestämda är att den straffriförklarade fick rättspsykiatrisk vård på obestämd tid. Det kunde innebära synnerligen långvarig tvångsvård, men det finns också exempel som är mycket korta, säger Erik Wångmar.

Psykiatrin klassade fler som sinnesjuka

Historikern Erik Wångmar skildrar den tre decnnier långa lagstiftningsprocessen som inleddes på 1930-talet till följd av det ökande antalet straffriförklaringar. Det talades om en ”inflation i straffriförklaringar”.

– Den stora ökningen av antalet straffriförklaringar kommer ur att de som gjorde sinnesundersökningarna klassade allt fler som sinnessjuka eller på annat sätt likvärda med sinnessjukdom. Psykiatrins utveckling gjorde det lättare att legitimera diagnoser med hjälp av standardiserade metoder såsom IQ-tester. Den psykiatriska professionens utveckling har spelat en stor roll för hur den här frågan har behandlats inom rättsväsendet, säger Erik Wångmar.

Kryphål i lagen för övre samhällsklasser

De allra flesta som straffriförklarades tillhörde arbetarklassen. Men det fanns en tendens att använda straffriförklaring som ett kryphål i lagen hos de högre samhällsklasserna, eftersom man inte fick ett tidsbestämt straff.

– Det fanns en liten grupp människor i högre samhällsställning som fick straffriförklaring, kanske för att slippa undan fängelse. I stället för ett tidsbestämt straff innebar en psykisk diagnos en potentiell möjlighet att sitta av en tid på ett mentalsjukhus och sedan återvända till friheten.

Den långdragna lagstifningsprocessen handlade om var gränsen ska dras för vem som anses för sjuk för att bära ansvar för sina brottsliga handlingar. Erik Wångmar beskriver det som en dragkamp mellan jurister och psykiatrin; mellan straff och vård.

Avskaffas när straff blir påföljd

Begreppet straffriförklaring försvinner när den svenska straffrätten görs om i grunden 1965 och den gamla Strafflagen ersätts med Brottsbalken. En skillnad blir att termen straff ersätts med påföljd. Fortsättningsvis döms även psykiskt sjuka, men till påföljden att överlämnas till psykiatrisk vård.

Utöver det nationella perspektivet inkluderar Erik Wångmar fallstudier från fem lokala domstolar: Borås rådhusrätt i Älvsborgs län, Östra och Medelsta domsagas häradsrätt i Blekinge län, Kind och Redvägs domsagas härdadsrätt i Älvsborgs län, Södra Möre/Möre och Ölands domsagas häradsrätt i Kalmar län samt Västra Värends domsagas häradsrätt i Kronobergs län.

Källa: Linnéuniversitetet

Bild: Mariestads fängelse bak i RAÄ:s byggnadsdatabas. Foto: Catasa