Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Kvantitetstid bättre än kvalitetstid

Foto: Arnold Lundin

Ingegerd Gavelin, socionom och föräldrarådgivare, har kommit med en ny och intressant bok om barnuppfostran.

Fast uppfostran är kanske ett ord som Ingegerd skulle ha invändningar emot. Boken heter ”Att möta sitt barn – och sig själv”. Man ska ta sig tid att verkligen lyssna på barnet och förstå vad barnet behöver. Bara om barnet blir respekterat själv kan det lära sig att respektera andra. Eller som Astrid Lindgren sa: ”Dränk barnet i kärlek så kommer folkvettet av sig självt.”  Så kallad kvalitetstid är inte kvalitet alls. Vad barnet behöver är tid. Men tid är någonting som dagens föräldrar, och barn, ofta lider brist på. Men man kan ju undra om det inte egentligen är en fråga om prioritering. Ingegerd Gavelin vänder sig mot alla färdigställda patenterade metoder. Det finns ingen metod som passar alla barn. Man måste vara lyhörd mot sitt barn och se vad det behöver. Även om man med någon av metoderna får barnet att sluta gnälla så har man ju egentligen inte uppnått annat än att förstöra relationen till barnet. Om man inte tar reda på varför barnet gnäller utan bara vill att det ska hålla tyst, så har man bara kränkt det och låter barnet lida i tyst. I fortsättningen kommer det inte vilja anförtro dig sina bekymmer. För du vill ju inte höra något gnäll.

Men det är väl inte av elakhet som en förälder främst vill få tyst på ett gnällande barn utan att ta reda på varför barnet gnäller. Förutom tidsbrist så är dagens föräldrar ofta osäkra på sig själva och vill gärna problematisera allting. De tror sig inte om att klara någonting. Om ett barn gnäller så måste det, enligt de själva, bero på att de gjort någonting fel. Då är det skönt och bekvämt att ta till någon snabbverkande metod.

Hon skriver en hel del om oro. Att föräldrar alltför lätt låter oron ta överhanden. Föräldrar vill gärna jämföra sitt barn med andra barn och börjar genast oroa sig om deras barn verkar ligga efter i utvecklingen på något område. Visserligen är det bra att uppmuntra barnet, det är ett bra sätt att hjälpa barn i utvecklingen. Men man måste kunna tänka att det kommer att ordna sig. Vilket det ofta gör. Dessutom om man behandlar barnet som om det är mindre vetande så känner det sig värdelöst och tror inte att det klarar någonting. Då kan oron bli en självuppfyllande profetia. Barn utvecklar olika färdigheter olika snabbt. Det är bara att acceptera.På seminariet på mässan Underbara Barn citerades Mark Twain; ”Jag har upplevt många katastrofer, och ett par av de har faktiskt inträffat.”

Genom hela boken ger hon konkreta exempel på olika problem som föräldrar haft med sina barn, och hur de löst dem på ett konstruktivt sätt så att alla har lärt sig någonting av det. Det här är en bok som alla föräldrar kan ha nytta av oavsett hur gamla barnen är. Att vara förälder är ju ett livstidsprojekt. I slutet av varje kapitel finns det några frågor som man kan ha som diskussionsunderlag i en studiecirkel. Eller man kan filosofera över de själv hemma. Jag har själv en dotter på knappt sju år, och jag tycker att jag har haft glädje av den här boken i min relation till henne.