Sveriges radios symfoniorkester gästades av tre norska artister i form av Ane Brun, Christian Ihle Hadland och Alexander Rybak i en konsert som var sövande och långdragen, med få inslag av kända samt snabbare tongångar.
En symfoniorkester kan vara intressant och rolig att lyssna på men gårdagens konsert gav inte upphov till någon större glädje och energi. Symfoniorkestern inledde ensamma men inte länge. Så snart deras första smakprov på instrumentala klassiska verk avklarats förvarnade konferencieren att det nu minnsann kommer ett norskt medley med flera välkända sånger. Jodå, det gick att urskilja bland annat Aha. Sist ut i medleyt var Fairytale. En välkänd och numera ganska populär Alexander Rybak ställde sig långt fram på scenen med sin fiol och livade upp lite extra med sång dessutom.
Rybak bjöd sedan på den Din första kyss instrumentalt innan han gick av. Symfoniorkestern bjöd på ytterligare ett klassiskt verk, Bergakungens sal, innan det var dags för Ane Brun som kom in med gitarr. En lugn låt följdes av en minst lika lugn och konserten kändes mer eller mindre sövande. Näste man att ta vid och presentera sin musik var pianisten Christian Ihle Hadland. Han satte sig vid den framrullade flygeln och visade upp sina kunskaper i ett långt stycke. Christian är visserligen väldigt bra på det han gör men hans framträdande kunde varit lite kortare och gärna delats upp i två olika bitar, gärna med lite sång till. Nu blev det bara segt.
Segt gick till vemodiga toner när Ane Brun kom tillbaka och sjöng om kärlek. Därefter var det återigen dags för Alexander Rybak, 2009 års eurovisionvinnare. Rybak lät publiken höra två instrumentala verk varav ena, Bergrosa, är skriven av den norske kompositören Sven Nyhus.
Konferencieren avslutade med att tala varmt om att det inte finns något vi och inget de inom musiken eller folken. Allting avslutades med en folkvisa som fick extra stöd av nyckelharpa, en lugn bit som ökade allt mer i takt och avlutades i något som snarast kan beskrivas musikaliskt kaos. Höjdpunkten är helt klart Alexander Rybak som både hade verbal publikkontakt och gav lite liv till en annars sömnig konsert.
