Tankar och frågor som vi ställer oss i sorgearbetet brukar kretsa kring grundläggande funderingar om liv och död.
-Varför?
– Vad som är viktigt i livet att värdesätta
– Vart vi själva är på väg i livets skede
– Kunde jag sagt och gjort mera?
– Ta vara på nuet , uppskatta det vi har
– Att blicka inåt och se den du är, för den du är
– Betydelsen av att bli mera kärleksfull
– Lyckan är inte bara matriell status utan har med känslolivet att göra
Vi söker inom oss att komma i kontakt med våra innersta känslor, det är det som blir obalans och kaotiskt inom oss i samband med dödsfall. Den stora sorgen blir när vi behöver ha någon som lyssnar på oss när vi är sköra och hamnar i klorna på någon som uttnytjar våran svaghet för egen vinnings skull, och rädslan vi har kvar i sorgearbete skrämmer andra pga att man blir påmind om sina egna rädslor, och då blir den som lyssnar osäker, och det är inte lätt att se vem som vill väl när vi är i obalans. Så den desparationen blir lätt att vi får ett stort behov av se mig hör mig känn mig bekräfta mig, och då blir inte ord som vi kan höra som ”tiden läker alla sår” speciellt tröstande, för att man behöver prata av sig sina innersta känslor för att landa och hitta tillbaka till lugnet i sig, det har andra svårt att förstå så att finnas till där och lyssna är det bästa du kan göra som grund när du möter en i sorg.
Så tro, hopp och kärlek i sorg borde omvandlas till vardagligt mänskligt. Ta in och lyssna för rädslan är inte farlig utan tvärtom medmänsklig. Så rädslan är att uppmärksamma sig själv i sorgen, i det som varit och som är och vad som kommer, och vad man känner inför det, och det är en del av rädslan och kaoset som tar väldigt mycket ork och energi av den som är i sorg.
Det intressanta är att det är samma frågor vi har om livet också.
Så utan sorg och lidande kan vi inte uppskatta lycka och glädje.
Rosens poesi
Rosorna vissnar, mörkrets makter styr i kväll jag famlar i dimmans dis, skriker ut i mörkret och sträcker mig i desperata försök att hitta ut. Det enda jag stöter på är en återvändsgata med ett evigt slut. Så hur ska jag behandla rosen som vissnar i verklighetens svaga sken, svaret är omöjligt, gåtan förblir olöst, så stackars ros vem ska bry sig om dig när du vissnar.
Jag sträcker mig ut efter dig min vän men det är för sent, om jag ändå hade träffat dig när det ej var för sent.
