Forskning vid KTH pekar på betydande brister i EU:s lagstiftning som rör kemikalier i konsumentprodukter. Varor som vi kommer i kontakt med dagligen, som leksaker, textilier, elektronik och byggmaterial, har på senare tid uppmärksammats för sitt kemikalieinnehåll. Genom att studera hur EU bedömer och hanterar risker kring kemikalieanvändning i varor kan det konstateras att människor och miljö inte skyddas tillräckligt.
I takt med att vår livsstil och konsumtion har förändrats de senaste 50 åren så har den kemiska exponeringen ökat. Vi utsätts idag ständigt för ett otal kemikalier. I EU regleras användningen av kemikalier i varor framför allt genom REACH-förordningen och ett antal produktspecifika direktiv, till exempel leksaksdirektivet.
Lagstiftningen på varuområdet, som i stort sett helt har förnyats eller tillkommit under det senaste decenniet, är spretig. Förbud och krav för olika varukategorier varierar mycket. En substans som konstaterats farlig kan därför vara förbjuden i en vara men vara tillåten i en annan. Eftersom dessa varor saknar innehållsförteckning är det som konsument i stort sett omöjligt att skydda sig genom att göra informerade val. Det konstaterar Linda Molander, forskare och doktorand inom ämnesområdena risk och säkerhet vid KTH.
– Ett exempel är förbudet som finns för vissa ftalater (mjukgörare i plaster) i leksaker för att skydda barn, men där samma ftalater kan fortsätta användas i andra produkter. Eftersom ftalater finns i en mängd olika plastprodukter exponeras barn trots leksaksförbudet för dessa ämnen som har hormonstörande egenskaper. Förbudet i leksaker är naturligtvis bra, men det räcker inte, man missar helheten. Överlag är regleringen av kemikalier i konsumentprodukter inte tillräcklig för att skydda människors hälsa och miljön, säger Linda Molander.
När man bedömer och hanterar risker räcker det inte att utgå från hur kemikalier påverkar människor som använder de färdiga varorna, man måste titta på varans hela livscykel. Vilka risker finns för de som producerar varorna? Var hamnar kemikalierna när man tvättar sina kläder och hur påverkas miljön när man gör sig av med en trasig TV?
Linda Molander konstaterar att det så kallade livscykelperspektivet saknas i lagstiftningen.
– Om man fortsätter att stoppa in farliga kemikalier i varor, vilket man får göra eftersom regleringen generellt är så svag, hamnar många av dessa kemikalier till sist ute i miljön, vilket ofta är oförenligt med EUs miljömål. Som det är nu får man i många fall hantera problemen när skadan redan är skedd. Det vore självklart bättre att ha lagstiftning som förebygger problemen, dvs. sätter stopp tidigare i kedjan för farliga kemikalier. Man borde till exempel ta mer hänsyn till vilka kemikalier som vållar problem i miljön när man reglerar kemikalieanvändningen i varor.
REACH ska täcka in väldigt mycket, och blir därför en väldigt generell lagstiftning. Bitvis kan man beskriva den som tandlös. Farliga kemikalier i konsumentprodukter måste minska för att säkerställa en säker användning, men också för att öka möjligheterna att återvinna material och andra slutprodukter, såsom slam och aska. Linda Molander föreslår att man bör utreda möjligheterna att inom EU införa mer specifika direktiv för produkter som många människor kommer i kontakt med och där kemikalieanvändningen är omfattande.
Linda Molander är doktorand i risk och säkerhet vid avdelningen för filosofi på KTH.
Källa: Kungliga Tekniska högskolan, KTH.
