Louise Lindblom är nu aktuell med boken De besvärliga – Skyddshemmets vanartiga flickor. För första gången berättas historien om skyddshemsflickor och varför Barnavårdsnämnden tog dem ifrån föräldrarna.
Författaren Louise Lindblom är uppvuxen i Västerås men återfinns nu i Göteborg, till vardags är hon lärare. När Louise arbetade med sin magisterexamen i historia år 2014 så ville hon undersöka någon form av uppfostringsanstalt för flickor. Hon snubblade över historien om Lingatans skyddshem inne i Regionarkivet i Göteborg. ”För magisteruppsatsen avgränsade jag mig till pedagogiken på hemmet, men hade mängder med överstående material. Resultatet blev denna tvärvetenskapliga bok som skildrar de flickor från hela landet som var intagna på Lingatans skyddshem mellan 1922 och 1954.
Den vanartiga flickan är hon som inte inordnar sig i de sociala koderna. Bland intagningsorsakerna återfanns 40 olika varianter av ”vanarter”. I praktiken kunde det handla om flickor som smusslade med pojkar, tog orda mot lärare eller snattade ur skolkassan. ”Det var ytterst sällan föräldrarna som kontaktade barnavårdsnämnden. Lärare hade en enorm makt på den tiden, även granntanter kunde skvallra till barnavårdsnämnden. Därefter gjordes hemkontroller som bedömde om föräldrarna skulle bli av med vårdnaden. Tidigare forskning visar att pojkar ofta togs in för en aktiv handling, exempelvis stöld, medan flickorna straffades för hur de uppträdde.”
De vanartiga flickorna i Lysekil möttes av en stor byggnad i nationalromantisk stil, ägd av Göteborgs stad.När flickorna skrevs in fanns inga prognoser om när de skulle skrivas ut igen. För att bli välartade utbildades de vanartiga flickorna i traditionellt kvinnokodade yrken, såsom sömnad och lantbruk. I pedagogiken ingick straff. ”Piskning upphörde 1929. Straffen kunde sträcka sig från utebliven efterrätt till isolering tre gånger tre dagar. De hårdaste straffen utdelades efter exempelvis grova rymningsförsök och mordbrandsförsök”, berättar Lindblom. Tusentals svenskar har vittnat om våldet i barn- och ungdomshemmen, redan år 1897 genomfördes den första statliga utredningen om vanvård av fosterbarn.
Lingatans skyddshem var inte heller undantaget från våld och kränkningar, i regionarkivets journaler hittade Louise Lindblom en rad obehagliga dokumentationer. ”Flickorna utsattes exempelvis för ”oskuldstester”, idag vet vi ju att det är ovetenskapligt. Flickorna ingick också i studier vid Rasbiologiska institutet och tvingades svara på frågor om allt ifrån sin menstruation till eventuella kusingiften i släkten.” Men samtidigt så är begreppet vanvård en slags paradox – ibland hade flickorna det bättre på hemmen än hemma, enligt Lindblom. ”Det som finns i materialet är självklart beklämmande, men skyddshemmen skildras ofta som en renodlad sorgesam historia, och så är inte fallet. Många flickor hade utsatts för sexuella trakasserier, våldtäkter eller incest på hemmaplan, men på skyddshemmen fick de utbildning och mat på bordet”, säger Louise Lindblom. Många av de utskrivna flickorna kom tillbaka frivilligt för att hälsa på personalen, vilket indikerar på att något gjordes rätt under de 32 åren som Lingatans skyddshem drevs. Den sista flickan skrevs ut år 1954, då var lokalerna förfallna och i slutet av 70-talet revs anläggningen.
De besvärliga – Skyddshemmets vanartiga flickor var tidigare aktuell hos ett förlag som planerade utgivningen till år 2017, men Louise Lindblom kände att boken inte kan vänta – tillvaron på ett hem är verkligheten för otaliga barn- och ungdomar än idag. Socialstyrelsens siffror visar att 28 700 barn och unga vårdades enligt socialtjänstlagen under 2014.
Bokens målgrupp är bred: Louise Lindblom nämner exempelvis blivande och befintliga socionomer, barnpsykologer, lärare, vårdgivare och alla som är allmänt intresserade av frågan. ”Det är en komplex berättelse som gjorts tämligen enkel och lättillgänglig, du behöver inte vara van vid akademiskt språk för att kunna ta del av berättelsen. Jag ser detta som en möjlighet att lyfta en diskussion: än idag sätter vi pojkar och flickor på institution, men då många gånger för betydligt grövre förseelser än att vägra göra hemläxan eller springa ute om kvällarna. Vad vill vi med barnen på hemmen idag? Både nu som då är meningen att barnen ska bli goda medborgare. Frågan är vad en god medborgare är och hur vi ska nå dit.”
Källa: louise lindblom.
