Forskare vid Uppsala universitet har tillsammans med kollegor från Naturhistoriska riksmuseet, Göteborgs universitet och institutioner i sju andra länder studerat släktskapsförhållandena mellan fem närbesläktade arter av lärkor som förekommer i Afrika söder om Sahara. Två av dessa har inte iakttagits på flera decennier, så forskarna har analyserat dna från museiexemplar, varav vissa var drygt 100 år gamla.
I studien har forskarna genom dna-analyser avslöjat nio skilda utvecklingslinjer, som uppskattades ha varit separerade i upptill minst fem miljoner år – vilket är ungefär samma tid som människor och schimpanser varit åtskilda. Fem av dessa grenar på livets träd klassificeras normalt som olika underarter av rödnackad lärka, Corypha africana och två av dem som underarter av rödvingad lärka, Corypha hypermetra.
– De flesta av de nya arterna är extremt okända, det finns nästan ingen kunskap om dem. Vi är de första forskarna som har dokumenterat och beskrivit sång och beteende för flera av de här arterna, säger Per Alström, forskare vid Uppsala universitet och studiens huvudförfattare.
Baserat på de genetiska resultaten, i kombination med omfattande analyser av fjäderdräkt, storlek, struktur, läten och beteenden, konstaterar forskarna att släktskapsförhållandena är betydligt mer komplexa och att grenarna tidigare sorterats fel, och föreslår därför att de två arterna delas upp i sju. Omvänt visade analyserna att uarsheklärkan,Corypha ashi, som bara är känd från ett fåtal exemplar insamlade i Somalia, är samma art som den blott aningen bättre kända somalialärkan Corypha somalica.
Under hösten 2023 har Per Alström haft möjlighet att studera en av de minst kända arterna.
– Denna art, som vi föreslagit ska heta Plains Lark, Corypha kabalii, men som inte har något svenskt namn ännu, är ännu mer distinkt än vad vi kommit fram till baserat på de data vi analyserat tidigare. Bland annat har den ett unikt spelbeteende, som sannolikt är till både för att markera revir och för att attrahera honor. Den flyger då snabbt uppåt till några meters höjd där den framkallar ett förhållandevis kraftigt smattrande ljud med vingarna innan den dalar ned till marken igen på utbredda vingar, säger Per Alström.
I en annan nyligen publicerad artikel presenterade delvis samma forskargrupp släktträdet för samtliga utom en av de drygt 100 arterna av lärkor i världen. Den studien bekräftade att många arter som liknar varandra till utseendet inte alls är nära släkt, utan sannolikt utvecklat likheter på grund av likartade levnadsförhållanden – så kallad konvergent evolution. Omvänt har vissa nära släktingar divergerat så mycket i utseende att deras nära släktskap inte längre går att spåra i deras yttre egenskaper.
Källa: Uppsala universitet
Bild: Sidenvägslärka (Alaudala cheleensis) är en av arterna i studierna. Foto: Jonathan Martinez.
