I mitten av maj förra året strandade en späckhuggare på Västkusten. En vetenskaplig studie visar nu att den endast var 18 år gammal. Valens tänder var iögonfallande nedslitna och forskare ska nu undersöka vad tandslitaget beror på.
Det var den 18 maj förra året som polis larmades om att en död späckhuggare hittats vid Hunnebostrand. Späckhuggaren obducerades i fält av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och en extensiv provtagning av samtliga organ genomfördes.
Djuret var magert och tänderna nedslitna
Späckhuggaren var en 6.8 meter lång hane som vägde 2.8 ton. Vid en veterinärmedicinsk undersökning bedömdes djuret som väldigt mager. Tänderna var nedslitna och många av dem satt löst i tandköttet (gingivit), vilket först ledde tankarna till att det handlade om en äldre individ. Inflammation i tandköttet försvårade möjligen intaget av mat vilket i sin tur kan ha lett till utmärgling och till sist döden.
Forskare ska undersöka vad tandslitaget beror på
Under hösten och vintern har en åldersbestämning av späckhuggarens tänder gjorts på Naturhistoriska riksmuseet, tillsammans med en expert från Norge. Åldersbestämningen gjordes genom att snitta tanden i hälften för att sedan kunna räkna de årsringar som uppstår i tandbenet hos många valar. Räkningen gjordes upprepade gånger av experterna för att få en så kvalitetssäkrad ålder som möjligt.
–Det är inte ovanligt att denna typ av späckhuggare har slitage på sina tänder, men med tanke på hur allvarligt nedslitna tänderna var på denna individ, misstänkte vi först att det var en äldre individ. Men våra undersökningar visar att den var betydligt yngre än vad vi först trott, säger Linnea Cervin, marinbiolog vid Naturhistoriska Riksmuseet.
”En värdefull resurs för forskning”
Härnäst kommer forskare vid Naturhistoriska riksmuseet undersöka vad tandslitaget kan bero på. I samband med undersökningen av späckhuggaren togs också flera prover som nu befinner sig i världens äldsta miljöprovbank, som fyller 60 år i år, på Naturhistoriska riksmuseet. Skallen var den första svenska späckhuggareskallen som kommit till museet på 145 år och den är nu en del av museets bensamlingar.
–Denna individ är ännu en värdefull resurs för forskning och kommer vara det i många år framöver. När museet öppnar igen kommer också besökare få chansen att se späckhuggarens skalle i utställningarna, säger Daniela Kalthoff, intendent och ansvarig för däggdjurssamlingarna vid Naturhistoriska riksmuseet.
Fakta späckhuggare
Späckhuggare (Orcinus orca) är en tandval och den största arten i familjen Delphinidae, som inkluderar olika arter av delfiner. Med sitt typiska svartvita mönster på kroppen och den stora trekantiga ryggfenan känns späckhuggaren lätt igen. Hanen kan bli upp till 9.5 meter lång och väga åtta ton. Honan kan bli upp till sju meter lång och väga runt fyra ton.
Späckhuggare finns i alla större hav och ses nästan varje år utanför västkusten i Sverige där den jagar makrill. Späckhuggare har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Det är en anpassning till jakten på fisk men också på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Fakta WWF och NRM.
Källa: Naturhistoriska riksmuseet
Bild: Späckhuggare vid Crozet-öarna, Frankrike. Foto: Antoine Lamielle
