Ett samtal om film, jämlikhet och mänskliga relationer i ”Tusen gånger starkare” med filmens manusförfattare Christina Herrström.
Text: Louise Lagerström
Tjejer måste ta för sig mer. Lära sig ta plats och synas. Hur ofta hör vi inte detta mantra? Men finns det någon genuin vilja till förändring bakom alla politiskt korrekt formulerade slagord om jämlikhet och den genusmedvetenhet som surrar runt omkring oss?
Vad innebär egentligen begreppen jämställdhet, frigjordhet och självständighet? Går de att realisera och hur ska det i så fall gå till? Är vi beredda att ändra på djupt rotade fördomar, att ifrågasätta våra reflexmässiga beteenden och rannsaka våra värderingar?
Dessa frågor borde sysselsätta oss alla då de i förlängningen är avgörande för hur vårt samhälle formas och utvecklas. För uppdelningen mellan könen börjar tidigt. Redan på BB behandlar vi pojkar och flickor olika. Och även om det finns många pedagoger som aktivt verkar för ett mer jämlikt klimat fortsätter detta under förskoleåren. Men ingenstans tycks skillnaden mellan flickor och pojkar bli tydligare än i skolan. Och då särskilt under den känsliga högstadietiden då vi danas för att möta vuxenvärlden.
Om sista året i grundskolan, när barndomen i någon mening slutligen gått förlorad, då de flesta antagit sina roller och inrättat sig i det raffinerade hierarkibygge som skolan utgör handlar filmen ”Tusen gånger starkare”. Manuset av Christina Herrström bygger på hennes augustnominerade och populära roman med samma namn. Hon har länge funderat kring dessa frågor och vill, och vågar, dra dem till sin spets. För regin står Peter Schildt. Som även regisserat tv-succéerna ”Ebba och Didrik” och ”Glappet” efter Christinas manus.
Vi har stämt träff i en hotellobby och i sällskap har hon en lång blond flicka som jag vid första anblicken tror är filmens huvudrollsinnehavare. Det visar sig emellertid vara hennes dotter Anna Mathilde som inte bara gjort koreografin till filmens dansnummer, utan faktiskt också är en av berättelsens inspirationskällor.
När Anna Mathilde dragit vidare ut på stan och vi installerat oss med varsitt glas ryskt te berättar Christina om när familjen flyttade och dottern skulle börja en ny skola i en ny stad.
Just den här skolan marknadsförde sig som ett under av jämlikhet. ”Här lyssnar vi och respekterar varandra” ”Alla är lika mycket värda” och andra vackra ord. Det lät ju strålande. Och jag, som alltid månat om att uppfostra mina barn, både min son och dotter, till självständiga och tänkande individer, tyckte att det lät bra.
Ett omöjligt uppdrag
Dottern placerades i en orolig klass där det rådde ojämnvikt mellan pojkarna och flickorna. Under ett utvecklingssamtal kom det fram att lärarna hade tänkt att Anna Mathilda skulle få en särskild uppgift. Eftersom hon tog lika mycket plats som killarna hade hon redan blivit en positiv förebild för de andra tjejerna.
– Min dotter som var tolv år, liten och späd, och föga självmedveten skulle plötsligt axla rollen som inspiratör och förebild. Först kände jag någon slags stolthet, men sedan kändes det helt fel. Att det egentligen inte var klokt att lägga detta ansvar på ett barn på det sättet. Det var som om lärarna lämpade över sitt eget misslyckande. Anna Matilde var helt förbryllad.
Det innebar ju att hon började bli medveten att hon skiljde sig från de andra.
Händelsen gjorde Christina förbannad och ur den ilskan växte historien, genom berättarjaget Signe, fram. Signe ser sig själv som en mes, en parentes i andras verklighet och trots att hon upprörs över orättvisorna förblir hon en betraktare. Tills en dag när något rubbar balansen.
I filmen ”Tusen gånger starkare” möter vi vad som sker i en vanlig svensk nionde klass när det plötsligt stövlar in just en sådan där framåt tjej som vi alla säger oss efterlysa. Den ovanliga, stolta och öppna Saga. Som med oförstörd uppsyn, positiv energi och grundmurat självförtroende vägrar anpassa sig till skolans snäva ramar. Hur hon först ses som en spännande globetrotter som seglat med sin far och levt i olika kulturer, men efter hand börjar betraktas som provocerande självständig och ifrågasättande. Och lärarnas hyckleri som blir så uppenbart när de först (precis som med Anna Mathilda) ger henne uppdraget att agera förebild, för att i nästa stund ge henne skulden för feministisk uppvigling.
Skolans hierarki och cementerade roller
Att filmens spelplats är skolan med alla sina raffinerade hierarkibyggen och etablerade roller gör problematiken tydlig. Alla vet sina platser. Populära Mimi med sitt hov av läppglanstjejer och hangarounds. Där töntarna också är uppdelade i läger eftersom töntar helst inte umgås med andra töntar. Det balla killgänget med Leo som självutnämnd kung som syns och hörs mest i klassrummet och som betygsätter tjejerna och därför indirekt styr deras självförtroende. Sexighet rankas givetvis mycket högre än alla andra egenskaper ur både killarnas och tjejernas perspektiv.
När Saga dyker upp och vägrar anpassa sig till rådande oskrivna regler uppstår givetvis oro i lägret.
Vi har det bra här, som det är, påpekar Mimi oroligt när hon märker att Saga vinner popularitet trots att hon inte fattar korridorernas lagar. För Saga tar inte parti, tänker inte bli bästis med någon speciell eller acceptera att lärarna favoriserar killarna på tjejernas bekostnad. Hon börjar ifrågasätta och agera på samma sätt som killarna gjort i alla tider. Tar för sig, som det heter. Men tydligen inte på rätt sätt. Eftersom både lärare och de andra eleverna, efter den första tidens glädje över den originella klasskamratens idéer, till slut endast uppfattar hennes agerande som ett omkullkastande av deras trygga invanda mönster.
Centralt i filmen är självfallet genusperspektivet. Lärarna försöker att råda bot på ojämnvikten mellan tjejer och killar genom att ha särskilda möten med respektive grupp. Särskilt för att tjejerna då ska våga öppna sig och ventilera sina åsikter utan att bli avbrutna. Dessa möten verkar dock föga givande och inte ens tjejerna själva verkar se att de fyller någon funktion. Är det inte ett bra initiativ ändå, frågar jag Christina.
– Jag tror, trots att jag verkligen inte vill det, att det nog är bra att man delar på tjejer och killar ibland. Kanske man till och med ska ha flick- och pojkskolor. Det kan finnas en vits med det.
Det är knappast politiskt korrekt att ens fundera i de banorna i vårt jämlika Sverige och tanken på delade förskolor ter sig givetvis absurd. Men i tonåren, när vi tumlar runt i tillvaron sökandes efter oss själva, kanske det skulle främja bägge könen om vi studerade åtskilda. Tjejerna skulle automatiskt ta mer plats och få arbetsro när kampen om utrymmet i klassrummet inte stjäl fokus. Killarna skulle vinna på att inte behöva hävda sig på samma sätt när inga tjejer finns runt omkring. Å andra sidan, hur skulle man vara rustad för verkligheten efter ett skolliv i skilda världar? Skulle man vara befriad från könsrollstänkande och komma att kunna mötas på lika villkor, eller skulle man ha odlat skillnaderna och därmed lagt grunden för en ännu större klyfta? Om man aldrig lär känna varandra bli kampen för jämlikhet också omöjlig. Balansgången är knivig.
Christina har själv mött tjejer i skolan som inte uppfattar det som ett problem att killarna dominerar, medan killarna å sin sida tycker att det är ojämlikt.
– De flesta vill ju tro om sig själv att man har uppnått självständighet och jämlikhet, vilket gör att man upphör att kämpa för förändring. Det jobbigaste är ju att gå till sig själv och se hur man själv är. Erkännandet kommer först. Men denna ordning är olycklig för både män och kvinnor. Alla skyddar sin egen värdighet. Ingen vill ju medvetet säga att vi lider under förtryck.
Avsiktliga stereotyper
Christina medger att hon dragit skillnaderna långt i manuset och framställt killarna aningen endimensionellt för att göra könsrollerna tydliga. Tjejerna får torka upp killarnas slabb efter teckningslektionerna, killarna charmar sig fram och blir alltid lyssnade på hur dumma saker de än säger. Duktiga tjejer tas bara för givet, medan tjejer som svarar utan att få frågan ses som gapiga. För att inte tala om när tjejer diskuterar högljutt. Då upplevs det som ’kackel’. Även av de andra tjejerna.
Både jag och Christina medger också att vi själva lättare uppfattar tjejers diskuterande som upprört och lite rörigt. Det finns undersökningar som visar, säger Christina, att även om tjejerna talar mindre, kanske en tredjedel, under ett samtal i grupp så uppfattas det som om de dominerar. Men vad beror det på att det här är så djupt rotat i oss alla?
– Det handlar nog mycket om hur vi tolkar verkligheten, menar Christina.
Ett tema som hon alltid fascinerats av och som bland annat blir belyst när Mimi under biologilektionen försöker göra gällande att honor kanske ’väljer’ hane, och inte bara passivt låter sig ’tas’ av den som vunnit ett slagsmål. Samma resultat men olika orsak. Något som leder in på det där med att redan bebisar behandlas olika.
– När pojkar gråter undrar vi vad de vill. De vill förmedla något. Medan flickor tröstas för att de uppfattas som genuint ledsna.
Det är killarna som har tolkningsföreträde. Och så är det med nästan allt, menar Christina. De är vana sedan de var små att bli bekräftade och väntar sig inte att bli ifrågasatta.
– Det är klart att det stärker självförtroendet. Men det tar det bara för givet. Det upplever det inte som om de har makt. Det som är fel är att man gör det till tjejernas problem. De ska stå för förändringen. Vilket är orättvist!
Här kan inflikas att under rollbesättningen av filmen slogs hon ironiskt nog av hur modiga och öppna tjejerna var medan killarna visade mycket sämre självförtroende inför situationen.
Filmens skola förvandlas gradvis till en smärre krigszon där tjejerna rent fysiskt grupperar sig i en armé för att hitta styrka och få gehör för sina krav. Killarna svarar inte med våld, utan med psykisk terror där de framför allt graderar och kommenterar tjejernas utseende.
Men det finns en glimt av samförstånd och gemenskap mellan lägren. Och det är när klassen på en gympalektion äntligen slipper bollsport och förenas i ett dansnummer lett av en tjej i klassen. Christina minns själv hur just dans kunde vara en isbrytare när hon själv gick i skolan.
– Plötsligt betraktar man varandra med en ny blick. Man vågar skoja och göra bort sig tillsammans. Sånt är förlösande och stärkande. Och man hittar lite tillbaka till den där samhörigheten som är så naturlig när man börjar skolan med optimism och en tro på att alla är goda.
Att passa in
I filmen ser Signe de mindre barnen leka på skolgården och minns med saknad att det inte var så länge sedan hon och kompisarna lekte så där. Energiskt, fritt och med en känsla att allt var möjligt. Även om man var tjej. Innan någon bestämmer att man ska slå med platta träet på brännbollen, innan någon förväntar sig att man ska vara snäll eller innan någon bedömer ens värde efter hur snygg man är.
Christina menar att ett tema i filmen är hur all denna energi som finns hos barn och unga går förlorad i en massa onödigt grubblande över hur man ska vara för att passa in. Särskilt för tjejer.
– Skolan borde vara en frizon där eleverna stärks för att kunna sätta emot, istället för att förstärka dessa krav. Saga är en stark karaktär som kändes lite svår att göra . Men hon skulle vara någon som stod utanför alla roller och förutfattade grupperingar. Samtidigt gällde det att göra henne trovärdig. Genom att låta henne vara en person som kom utifrån och med helt andra erfarenheter blev hennes roll naturlig. Hon har rest världen över, träffat olika slags människor, upplevt klasskillnader och också fått upp ögonen för hur bra vi har det i Sverige. Att vi får gå i skola över huvud taget. Att vi får gratis mat i skolan. Men istället ödslas energi på onödiga saker som utseende och status. Fast det inte skulle behövas.
Jag undrar om hon gjorde research i skolor innan hon började skriva. Det är ju inte helt lätt att gå in i skolans specifika universum och hur ungdomar uttrycker sig.
– Det räcker att vara förälder, säger hon. När det gäller dialogen är det min styrka. Allt är nedskrivet, inte improviserat. Däremot försöker jag hålla texten så ren som möjligt. Inte allt för daterad eller full av tidsmarkörer.
Var det bättre när vi gick i skolan då? frågar jag eftersom jag tillhör samma generation som Christina.
– Jag vet inte om det var så himla mycket bättre. Det är lätt att tro det. Vi utsattes för sexistiska saker från lärare. Jag var blond och söt och blev sedd på ett visst sätt. Alltså inte utifrån den jag tyckte jag var. Dels utsattes jag för sexistiska påhopp. Men då visste man inte sina rättigheter alls. Jag anmälde inte det och visste inte vad jag skulle ta mig till med såna problem. Där tror jag tjejerna idag är mycket mer medvetna om vad de kan göra och sina rättigheter.
Christina menar att det är mycket mer motsägelsefullt idag. Å ena sidan handlar det så mycket om utseende. Om att vara sexig, vacker och begåvad, att bli vald. Å andra sidan finns en ny tuffhet där tjejer vet sina rättigheter och vet att säga ifrån.
Alla fantastiska möjligheter
Hur tror hon då att filmen kommer att tas emot i skolorna?
– Förmodligen kommer de redan frälsta, lärare som reflekterar över sådana här saker att gilla den. Medan andra kommer att slå bakut och tycka den är förfärlig.
Om killarna framställs som något endimensionella så framstår lärarna i filmen rätt yxigt beskrivna, nästan karikerade. I en tillspetsad ton som man kan känna igen från teveserien Glappet och Ebba och Didrik. Allt för att göra saker tydliga och mer drastiska. I verkligheten är lärarnas beteende förmodligen mer subtila och ingår i det undermedvetna mönster vi alla inrättat oss efter.
Christina har en anspråkslös förhoppning att eleverna kommer att ta filmens budskap till sig. Inte bara frågorna kring tjejer och killars olika förutsättningar. Inte minst vill hon att de ska inse vilka fantastiska möjligheter svenska skolbarn har när det gäller att få utbilda sig.
– Fina lokaler och datorer tas för givet medan somliga barn i andra delar av världen drömmer om något så enkelt som en penna.
Vi kommer in på om ”Tusen gånger starkare” egentligen handlar om att vara stark, eller just om rätten att ’inte’ vara det, men ändå ses och höras? För Saga är det nog just rättvisa och jämlikhet? Hon kräver inte mer än andra, bara att få samma rättigheter. Men framför allt skildrar den hur provocerande det är med människor som går sina egna vägar och hur man försöker stoppa det. Det är så motsägelsefullt.
– Man uppmuntras att stå på sig och gå sina egna vägar. Men när man verkligen gör det fullt ut blir det provocerande och människor blir rädda. Detta är frågor man måste ställa sig själv och det är jobbigt men nödvändigt menar Cristina.
Är slutet inte lite uppgivet då, frågar jag. Saga jagas mer eller mindre på flykten och även om Signe visserligen vågar säga ifrån då hon inför hela klassen tar Saga i försvar förblir ändå det mesta sig likt. Staus quo är återställt. Men Christina menar att Signes seger över sin rädsla att våga säga ifrån är stor nog.
– Även om man inte kan förändra strukturer som individ kan man börja med sig själv. Det är mycket bara det. Runt varje människa finns det ju andra människor. Det ger ringar på vattnet. Det är det enda sättet tror jag.
En film kan kanske inte förändra världen men en gemensam filmupplevelse är en utgångspunkt för att sparka igång ett samtal. För även om vi ur alla aspekter betraktar oss som ’rättvisemärkta’ utmanar ”Tusen gånger starkare” den bilden. Först när ”att ta plats” också motsvaras av en verklig, konkret vilja, kan tjejer och killar utveckla sin kreativitet och sitt lärande på lika villkor.
Källa: Svenska Filminstitutet
