Området kring Räddningsverkets före detta räddningsskola i Rosersberg har under många år använts som övningsområde vid utbildning inom brandbekämpning, livräddning och kemikalieolyckor, en verksamhet som kan ge upphov till föroreningar. Under perioden 1998-2009 gjordes därför ett antal mark- och miljöundersökningar på området på uppdrag av bl.a. Räddningsverket.
När Räddningsverket lades ner drevs ärendet vidare av Avvecklingsmyndigheten för Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar. Viss sanering av markföroreningar genomfördes i samband med rivningsarbeten när Räddningsverket lämnade området. Även dagvattensystemet rengjordes.
Sedan våren 2010, då Avvecklingsmyndigheten upphörde, företräder SGU staten i ärendet på uppdrag av Försvarsdepartementet.
Lokal förorening av olja och metaller
I de undersökningar som hittills gjorts har konstaterats att det lokalt inom vissa delområden finns låga till måttliga föroreningshalter i marken av olje- och bensinföroreningar och vissa metaller (t.ex. zink, bly, arsenik). I vissa grundvattenprover finns förhöjda halter av alifater och PAH:er – främst i närheten av den f.d. bensinstationen. Nedströms området i den inre delen av våtmarken Marängen finns en begränsad förorening av olja och zink.
Vatten, sediment och fisk
Mark, grundvatten och sediment har även undersökts med avseende på så kallade PFAS-ämnen inklusive PFOS. Analyser på jordprover visar att halterna ligger långt under beräknade riktvärden. Spår i grundvattnet har hittats i vissa delområden. PFOS-halterna i Rosersbergsvikens vatten är, enligt IVLs mätningar 2009, i nivå med den omgivande norra Mälaren (t ex Görväln).
Halterna i sedimenten är förhöjda jämfört med bakgrundsvärdena, vilket kan tyda på ett tidigare eller ett pågående utläckage av PFOS från området. Ett samlingsprov av abborrar från Rosersbergsviken visar att halterna av PFOS i fisken överskrider Naturvårdsverkets gränsvärde. Halterna ligger dock i samma nivå som halter i fisk från övriga delar av Mälaren.
Det finns flera olika möjliga punktkällor till PFOS i Mälaren, och den nedlagda räddningsskolan i Rosersberg är en av dessa. Andra källor är avloppsvatten från större kommunala reningsverk, tex Uppsala och Västerås samt från Arlanda flygplats via Märstaån.
Användningen av s k filmbildande släckskum, med innehåll av PFAS-ämnen, vid räddningsskolan upphörde 2002. Att området varit en källa är troligt, men det är osäkert i vilken omfattning en spridning pågår idag. Den kommande undersökningen avser att ta reda på detta.
Ytterligare undersökningar
Tillsynsmyndighet för området är Sigtuna kommun. Kommunen har i föreläggandet mot Avvecklingsmyndigheten riktat krav på ett åtgärdsförslag för sanering av oljeföroreningen i den inre delen av våtmarken Marängen. Kommunen har också krävt ytterligare undersökningar av PFAS-ämnen inom och nedströms området. SGU instämmer i att det finns ett behov av ytterligare undersökningar.
När det gäller PFAS-ämnen vill SGU i likhet med kommunen utföra ytterligare undersökningar av sediment och vatten i våtmarken och i Oxundaån för att kartlägga förekomst och eventuell spridning till Rosersbergsviken. Däremot anser SGU att vissa föreslagna undersökningar inte är relevanta.
Orsaken till att Avvecklingsmyndigheten och SGU har överklagat föreläggandet till Länsstyrelsen är att man anser att det behövs mer underlag innan man bestämmer sig för en eventuell sanering. SGU föreslår istället utökad provtagning och kontroll.
SGU har även framfört att en grävsanering i våtmarken skulle medföra en risk dels för ökad mobilisering av föroreningarna, dels för skador på våtmarkens funktion och djur- och växtliv. En våtmark fungerar som ett filter som absorberar föroreningar och fördröjer spridning, och vissa typer av föroreningar, t ex olja, bryts ner på sikt.
Grävning i våtmarksområdet kan innebära att partiklar och lösta föroreningar sprids snabbare, och innebär ett ingrepp som kan skada ekosystemet. Miljöpåverkan i samband med grävning skulle därmed kunna bli större än påverkan av den begränsade förekomsten av olja och zink som finns i en liten del av våtmarken. Grävning skulle också kunna leda till ökad spridning av t ex PFOS. SGU vill istället fortsätta utreda föroreningssituationen för att kunna utvärdera vilka åtgärdsformer som är lämpliga.
Vad händer nu?
Kommunen har under hösten yttrat sig till Länsstyrelsen om SGU:s överklagande, och SGU har fått möjlighet att kommentera kommunens yttrande före 23 november 2010. Samtidigt förbereder SGU för att sätta igång ytterligare undersökningar i form av ett kontrollprogram i samråd med kommunen.
För mer information kontakta
Helena Dahlgren, chef, enheten Förorenade områden, tel. 08-5452 1513
Lars-Gunnar Karlsson, projektledare, enheten Förorenade områden, tel. 08-5452 1531
FAKTA om PFAS och PFOS
PFAS-ämnen, där PFOS ingår, är en grupp som består av perfluorerade organiska ämnen. Ämnena är mycket temperaturtåliga, vatten- fett- och smutsavvisande och har på grund av dessa egenskaper använts sedan 1950-talet.
PFOS (perfluoroktansulfonat) är ett av dessa ämnen, som har använts i rengöringsmedel, brandsläcknings-medel samt impregneringsmedel i en rad produkter såsom metaller, möbler, papper, textilier och läder. PFOS används även vid förkromning av metall, inom halvledarindustrin och i hydrauloljor inom flygindustrin.
PFOS bryts inte ned i naturen, utan ansamlas där. Det är kroniskt giftigt, reproduktionsstörande och giftigt för vattenlevande organismer. Användningen av ämnen som kan brytas ned till PFOS har minskat under senare år.
Det finns för närvarande inga uppgifter som tyder på att perfluorerade ämnen skulle innebära en akut hälsofara men om man långvarigt utsätts för höga halter kan kroniska effekter uppstå. I Sverige har undersökningar av ägg från sillgrissla visat att PFOS har funnits i den svenska miljön sedan 1960-talet och att mängden har ökat sedan dess. Undersökningar av fisk (abborre, skrubbskädda och tånglake) visar att PFOS är spridd i relativt låga halter i sjöar och längs kusten i hela Sverige.
I Mälaren finns PFOS med halter i storleksordningen 5-15 nanogram per liter. Inom EU finns ännu inget hälsomässigt gränsvärde för PFOS. Naturvårdsverket har i en utredning (NV 5799) föreslagit ett gränsvärde för kustvatten på 300 nanogram per liter.
Källa: SGU , Kemi.se .
