Ur Västerbottens-Kuriren den 14 november 2010: Om ett heroiskt projekt på hjortronmyrarna. Lilian O Montmar skapar i en ny bok ett äreminne över kolonisterna som från Eskilstuna kom till ett snörikt södra Lappland i lågskor i april 1922.
Den 22 april 1922 inträffade en händelse som kom att bli mycket omskriven i länet. Då anlände sexton män från Eskilstuna med tåget till Vilhelmina. De var arbetslösa, kom från industrin och skulle nu bli kolonister på magra kronotorp i Mötingselberg, tretton kilometer från Vilhelmina. Dit vandrade de genom snörikt, väglöst land i lågskor (en detalj som finns i alla redogörelser om deras ankomst).
Per Albin Andersson hette en av männen och om honom och hans närmaste har Lilian O Montmar skrivit boken ”Kolonisterna på hjortronmyrarna” (Bokförlaget Alerta). Bakgrunden var den att staten ville bromsa utvandringen till Amerika och hade nu erbjudit dessa människor att bruka kronohemman i södra Lappland. De sexton var förtruppen. Boken som är blandning av fakta och fiktion är skriven som ett äreminne över dessa människor och deras slitsamma vardagsliv.
Första tiden var hemsk, med brist på allt. Man hade inte rejäla skodon eller vindtäta byxor och jackor för vintern. Pengar var det knappt om, man kunde med rätta tala om halvsvält. Männen försökte få arbete i skogen men virkespriserna hade fallit och kronan inställde i stort sett sina avverkningar. Det arbetslöshetsunderstöd kolonisterna fått i Eskilstuna miste de nu. Det fanns ju arbete! Javisst, arbete men inte inkomst.
Här skulle nu karlar utan erfarenhet av jordbruk först bygga en stuga åt familjen om minst sex gånger tio meter och inreda denna. Sedan skulle man bygga en ladugård för fyra kor och häst samt odla tre hektar vildmark till åker – allt för 4 500 kronor och som sagt utan inkomster av skogsavverkning.
I Mötingselberg fanns 1924 sju kor och två hästar. Sedan myrarna odlats fanns 1945 sextio mjölkkor och elva hästar. Den odlade marken var på sextio hektar, varav fyrtio var myrmark, där vinterfoder bärgades åt djuren. 1961 började man tala om denna nyodling i imperfekt och i dag återstår bara grundmurar och rester av skorstenar. Förutom Per Albins hus är allt utsuddat och bortglömt. ”Som om det aldrig existerat”, skriver författaren och fortsätter: ”När de såg sina med hårt slit förvärvade odlingar planteras igen med skog och sedan kalhuggas eller hormoslyrbehandlas, kände de sig / / kränkta”. ”Svärsonen Johan Olofsson dog liksom många andra skogsarbetare av cancer genom att ha arbetat med hormoslyrbesprutning”.
Om detta heroiska eller omöjliga projekt har Lilian O Montmar, tidigare gymnasielärare i Stockholm och släkt med några av kolonisterna, skrivit denna bok. De svartvita bilderna ger liv åt berättelsen om dessa öden.
Källa: Per Runesson, Västerbottens-Kuriren & Alerta Bokförlaget
