Just nu pågår på Millesgården en intressant utställning där ett flertal konstnärer som inte brukar jobba med glas har fått göra varsitt konstverk i just det materialet. Resultatet har blivit väldigt varierat.
Utställningen som pågår just nu på Millesgården heter Glasstress. 27 konstnärer, till allra största delen svenska, som normalt inte sysslar med glas har fått fria händer att göra ett konstverk i glas. Trots att det är så pass många olika konstnärer så är det ändå en relativt liten utställning. Den är inte alls lika omfattande som till exempel den som enbart handlade om fotografen Lee Miller för något år sedan. Bland de mest namnkunniga konstnärerna återfinner vi Ernst Billgren och Marie-Louise Ekman.
Marie-Louise Ekman representeras av ett konstverk hon döpt till ”Den genomskinliga familjen”. Det är olika par under glaskupor på ett stort vitt bord. Mitt ibland glaskuporna står det tre set med kaffekoppar som kallas för Samtal 1, 2 och 3. Ur den ena eller båda kaffekopparna stiger det upp en glasbubbla. Bubbla är ju slang för att samtala.
När man kommer in i hallen så ser man först ett stort konstigt föremål. Ytterst så är det ett nät av ihopsatta små plastskedar och innanför det massor av små glastaggar på en buktande skiva. Det tar en stund att se att det är en blomma (om det nu är det). Bredvid den, på en liten platta, så ligger det en stor löspenis i glas med tillhörande läderremmar. Den är gjord av Monica Bonvicini. Hon har döpt den till ”Tears” (tårar). Ska den vara en kommentar om ensamhet eller barnlöshet (en ofruktsam penis)?
Nästan invid står ett betydligt större verk som också handlar om tomhet och ensamhet. Det är ett cirka fem meter långt glasbord där tallrik och bestick består av utskurna hål i var kortända av bordet. Tydligen ska det bara sitta två personer mittemot varandra vid det enorma bordet.
Mitt i hallen hänger det en stor klase glasballonger på en tjock stålwire från taket ner till golvet. Den uppenbara lättheten hos ballongerna korrensponderar väl med lättheten hos Carl Milles statyer ute i parken.
På den bortre väggen hänger ett konstverk av helt annan art. Det är ett stort pråligt föremål helt i svart glas. Konstnären är Fred Wilson och verket heter ”Iago´s Mirror”. Iago är karaktären som leder Othello i fördärvet i Shakespeares pjäs med samma namn. Det som ska föreställa själva spegeln är bara en liten slät yta mitt i verket.
Bertil Vallien har fått med två verk. Dels ”Resting Head”, som är rätt kul på ett morbid sätt. Det är ett huvud inne i ett stort halvgenomskinligt ägg. Dels ”Hidden” (Gömd) som är ett verk i samma stil som ”Resting Head”. Det föreställer en lätt deformerad och missfärgad säl inne i ett stort halvgenomskinligt brun-gul-aktigt glasstycke som är format som skrovet på en båt.
Ett meterhögt timglas med en tegelsten istället för sand ska väl illustrera tristess. Tiden har slutat rinna, och stelnat. En tegelsten är ju stelnad sand.
På det hela taget är det en intressant utställning. Den pågår fram till 15:e januari nästa år.
