Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Sista sommaren – om livet, kärleken och döden

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Björn Gustafson och Meg Westergren intar Stora scenen som paret Norman och Ethel i
prisbelönta pjäsen Sista sommaren, som blev film 1981 med Henry Ford och Katharine
Hepburn.

I Hugo Hanséns regi blir det en dubbelbottnad uppsättning om livets stora frågor: kärlek, familjerelationer, erotik och den oundvikliga döden.
Ännu en ljuv sommar i huset vid sjön. Kanske den sista, enligt Norman som är besatt av tankar på döden.

Ethel kvittrar som vanligt. Hon ser fram emot att titta på lommarna och plocka smultron. Norman tänker sitta inne och läsa platsannonser.
Men denna sommar bryts deras välbekanta tristess och kärleksfulla smågräl av större frågor. Efter åtta års tystnad kommer deras dotter Chelsea på besök. Med sig har hon sin nya pojkvän och hans upproriske tonårsson Billy.

Varje år är det samma sak. Norman och Ethel kommer till stugan, de packar upp och stannar en sommar, de packar och åker hem till stan igen. År efter år. Men sakteliga förändras livet. De har varit barn, sedan föräldrar, sedan åldras de, och går mot döden.

– Pjäsen kan ses som en skildring av det kretslopp som livet utgör. Här symboliseras det av en viss sorts fåglar, lommar, som kommer tillbaka till sjön utanför stugan med nya kullar ungar varje år. Det ser ut att vara samma fåglar, men varje år är det nya. Precis som människan som föds, lever och dör,
säger regissören Hugo Hansén.

Den här sommaren blir det inte som vanligt. Norman ska fylla åttio och har ångest inför döden. Han har tappat lusten för det mesta och vill bara sitta inne. Björn Gustafson gör en mer allvarlig roll än vi är vana att se honom i.

– Norman har inte varit någon lätt person att ha att göra med. Han har haft problem med sin omgivning och har en usel relation med sin dotter, säger Björn Gustafson. Meg Westergren spelar Ethel – som i motsats till den buttre Norman fortfarande är pigg och energisk vid 69 års ålder.

– Ethel kompenserar för Normans tystnad och bisterhet med sin energi. Jag tror att många kommer att känna igen sig i henne. Hon lever med en make som inte längre tar några initiativ, säger Meg Westergren. Dottern Chelsea har inte hälsat på föräldrarna på åtta år, men den här sommaren – kanske Normans sista – kommer hon tillbaka.

 Finns det en möjlighet att ställa allt tillrätta? Gamla familjemönster gör sig påminda. Som att Norman och Chelsea knappt pratar med varandra. Att de inte har setts på så många år.

– Det handlar om vår ständiga rädsla för att såra och bli sårade som gör att vi drar oss ifrån varandra,
i stället för att försöka nå varandra på djupet. Om paniken när vi inser hur kort tid vi lever och hur lätt
det är att inte ta vara på kärleken och varandra, säger Hugo Hansén.

Källa: Stockholms Stadsteater