När digitala tekniker överförs på textil skapas nya intressanta uttryck. Det visar en ny avhandling i digital gestaltning. Startpunkten för forskningen var när doktoranden och konstnären David McCallum insåg att det fanns likheter mellan att sticka och skriva mjukvara för datorer.
Som barn lärde David McCallums mamma honom att sticka. Efter att ha jobbat med att skriva mjukvara för datorer i många år kände han att han ville återkoppla till sin kropp, vilket ledde till att han började sticka igen.
– När jag stickade upptäckte jag att det påminde om att skriva mjukvara. Det var inte ett samband jag hade hört folk prata om tidigare, och min forskning blev en möjlighet att utforska detta, säger David McCallum.
I sin avhandling har han därför studerat vad som händer när han låter konst skapad med hjälp av digitala medier appliceras i textil istället. Digitala medieobjekt som till exempel ljudfiler eller jpg-bilder existerar som nummerkoder som datorn sedan omvandlar till bilder och ljud. I sitt arbete har David McCallum riktat den processen mot textilkoder.
– I synnerhet har jag tittat närmare på textilstrukturer som stickning, satin och vävt hundtandsmönster. Jag testar dessa tekniker i ett konstnärligt sammanhang. En del av försöken producerade konstverk, några producerade tekniker som kunde användas för textil eller digitala uttryck, och vissa fungerade inte alls, säger David McCallum.
Mötet nya medier och textil skapar nya uttryck
Resultaten visar att tillämpning av nya medier-tekniker på textilstrukturer kan skapa intressanta uttryck, vilket lägger grunden för ytterligare forskning. David McCallum visar att det är fruktbart att avsiktligt inkludera formulärfel i vissa textilmönster – en strategi som används kraftigt i så kallad glitch-konst, som är en digital konstform där analoga eller tekniska fel används som en del av estetiken.
– Jag visar också att vävmönster, särskilt hundtandsmönster, kan användas som grund för ett utrymme för uttryck om man manipulerar några av dess parametrar. En viss process skapar en ram för vad är möjligt. Utrymmet inom ramen kan navigeras genom att ändra processens parametrar.
Han menar att ett vävmönster kan tolkas som en algoritm, det vill säga en uppsättning instruktioner för att uppnå ett önskat resultat. När en läser vävmönstret som en algoritm kan talen i mönstret tolkas som variabler, som kan ändras för att ändra algoritmens utgång.
– Resultatet är att det ursprungliga vävmönstret faktiskt definierar ett utrymme av möjliga uttryck som kan navigeras. I mitt jobb skapade jag programvara för att navigera i det där rummet.
Vad vill du att din avhandling ska bidra med?
– Jag hoppas att mitt arbete kan vara en liten present till textilartister och designers och presentera nya sätt för dem att utforska sina hantverk. Jag skulle också vilja visa dem som arbetar med digitala medier att det finns sätt att bryta sig ur datorns värld och arbeta med den fysiska världen på vis som fortfarande knyter an till de typer av tänkande och processer som de är bekanta med.
– När textilier kopplas till beräkning känns det ofta som att textiliernas status höjs eftersom de liknar eller kan leda till beräkning. Men textilier behöver inte höjd status. Jag vill genom min avhandling uppmuntra människor som arbetar med datorer att plocka upp ett par stickor eller sätta sig vid en vävstol och se hur fantastiska textilier är i sig själva, oavsett om de är knutna till beräkning eller inte.
Källa: Göteborgs universitet
