Roman om ett fiasko – Ny bok av Klas Östergren

Bokomslag. Foto: Förlaget Polaris
Foto: Förlaget Polaris

Den före detta akademiledamoten Klas Östergren har kommit ut med en ny bok som är en slags kriminalroman om det moderna Sverige.   

Klas Östergren har nyligen kommit ut med en ny mastig roman på 750 sidor. Titeln är “Renegater”, som betyder “avvikare, dissidenter”, fast han kanske menar folk som sticker ut, avviker i allmänhet. Men undertiteln har en ominös ton; “Du har problem. Nu igen. Du behöver hjälp.” Den är mastig i betydelsen tjock, den är inte mastig att läsa. Tvärtom så är den lättläst trots att Klas Östergren gärna petar in svåra ovanliga ord här och där, men inte så ofta att det tynger texten. Mest är det väl som en liten bonus här och där eller vad man ska kalla det. Ska det vara för att utmana läsaren genom att använda ord som “xerofil” och “ridikyliserade” utan förklaring? Eller är det för att jäklas för att många blev upprörda över att han använde ett ord som “luguber” i inledningen till “Gentlemen”. Den boken blev hans stora publika genombrott 1980 och 25 år senare följdes den upp av “Gangsters”. Det är intressant att “Gangsters” börjar i exakt samma ögonblick som där “Gentlemen” slutar trots att det gått så lång tid mellan dem. “Renegater” är en tredje fristående fortsättning på de två böckerna. Det refereras en del till de två böckerna men man kan läsa “Renegater” utan att ha läst de böckerna.

Boken handlar till största delen om fiasko-artade Syd-Afrika-satsningen 1999 där några kända svenska artister spelade för tre personer på en arena för 10 000 gånger fler. Arenan var designad för en publik på 30 000. Namnen är ändrade i boken men precis som i boken så försvann den ansvariga PR-byrån efter fiaskot i Syd-Afrika. Förutom Sydafrika så handlar romanen även om hans tid om hans tid i Svenska Akademien, där han satt från 2014 till 2018. Till hans heder var han en av de första att lämna Akademien under den stora krisen i samband med avslöjanden kring Karin Frostensons man Jean-Claud Arnault. Men den delen av romanen känns mest som ett stickspår och en förevändning att få med Henry Morgan från “Gentlemen” och hans antagonister från någon underrättelsetjänst (Man får väl anta att det är SÄPO men det blir aldrig klarlagt.). Ett annat tema boken igenom tycker jag är nostalgi, att allt var bättre förr. En nyckelmening i början utav boken är “Det hade varit en annan tid, ett annat land.” Han har till och med med en passage där en tandläkare har en gammal och en ny mottagning. I den gamla mottagningen var allting gammal utrustning från förr men folk tyckte det var kul att gå dit, dessutom var det svart och skattefritt.

Den här trilogin påminner lite grann om Sjöwall & Wahlöö, som skrev samhällskritiska kriminalromaner. Men de här böckerna är inte riktigt kriminalromaner, de bara känns så med kringsmygande underrättelsetjänster, korrumperade politiker och dolda makthavare som inte drar sig för någonting för att förbli dolda. Men den här boken skulle tjäna på att kortas ner en del för att öka tempot. Nu har han försökt få med Sveriges hela moderna historia från sjuttiotalet och framåt. Men han är väldigt skicklig på att redogöra för de stora skeendena i samhället och är även skicklig på att skriva om det sociala spelet, om hur folk säger en sak och man kan gissa att de menar någonting annat eller döljer någonting. Man kan se det här som en roman om det moderna Sverige och som sådan har man stor behållning av att läsa den.