Påtvingade försvinnanden är de nicaraguanska myndigheternas senaste taktik för att tysta sina kritiker. I en ny rapport från Amnesty International, Where are they? Enforced Disappearance as a Strategy of Repression in Nicaragua, dokumenteras tio fall av påtvingade försvinnanden där människor först har frihetsberövats och sedan utsatts för påtvingade försvinnanden — enbart på grund av sin aktivism eller för att de använt sig av sin yttrandefrihet.
— Genom att utsätta oppositionella, aktivister och journalister för påtvingade försvinnanden avslöjar president Ortega hur oerhört rädd han är för kritik. De tio fallen vi har kartlagt visar på ett nytt mönster av påtvingade försvinnanden som följer efter fängslanden — och de liknar på många sätt dussintals andra fall som kan befinna sig i samma situation. Vi kräver att Daniel Ortegas regering omedelbart friger alla de som fängslats enbart på grund av att de utövat sina rättigheter, säger Erika Guevara-Rosas, chef för Amerikaregionen på Amnesty International.
I april 2018 startade en människorättskris i Nicaragua som fortfarande pågår. Sedan dess har det kommit en strid ström av rapporter om trakasserier mot människor som identifieras som motståndare till regeringen, som människorättsförsvarare, journalister och personer som utsatts för människorättskränkningar och deras anhöriga.
Den här nya fasen av repressiv strategi från president Daniel Ortegas regering — som blev tydlig genom fängslandet av en ny grupp av människor som identifierats som motståndare av regeringen — började den 28 maj 2021. Från det datumet fram till den 2 augusti har över 30 personer frihetsberövats och har därmed lagts till de över 100 personer som redan befinner sig i fängelse enbart för att de utövat sina mänskliga rättigheter.
Amnesty har analyserat tio personernas fall i enlighet med de människorättsåtaganden som den nicaraguanska staten har enligt internationella konventioner. I sin analys har organisationen kunnat konstatera att deras fängslanden, som följts av ett hemlighållande av var de befinner sig, utgör brottet påtvingade försvinnanden. De personer vars fall dokumenteras i rapporten är Daysi Tamara Dávila, Miguel Mendoza, José Pallais, Suyen Barahona, Víctor Hugo Tinoco, Félix Maradiaga, Ana Margarita Vijil, Violeta Granera, Jorge Hugo Torres och Dora María Téllez.
De tio fallen är inte isolerade händelser och de finns i ett sammanhang där det återkommande rapporteras om liknande situationer. Därför representerar troligen de här fallen som analyserats bara en liten del av många personer som utsatts för samma sak.
I alla de tio fallen hade myndigheterna, fram till den 2 augusti som var slutdatum för Amnestys utredning, inte officiellt berättat var de fängslade befann sig vilket är ett krav enligt internationell lag.
Både åklagarmyndigheten och polisen i Nicaragua har publicerat officiella uttalanden där man erkänner att personerna fängslats. Men det sägs inget om var de sitter fängslade, och deras familjer har inte fått besöka dem. Inte heller har de fängslades advokater fått tillfälle att träffa dem och de rättsliga myndigheterna har heller inte svarat på begäran om att godkänna att familjemedlemmar och advokater kommer på besök.
— Trots att det gått 90 dagar efter att de senaste fängslandena började så fortsätter myndigheterna att vägra ge någon officiell information om var de fängslade personerna befinner sig eller under vilka förhållanden. Familjerna har rätt att veta om de lever och var de är. Den ångest de upplever är ytterligare en form av straff under det repressiva styret hos Daniel Ortegas regering, säger Erika Guevara-Rosas.
Källa: Amnesty International
Foto: HeraldFrancisco NI
