-Trots att jag sedan 1973 har motsatt mig Israels civila bosättningar på Västbanken är jag av den bestämda uppfattningen att USA bör lägga in sitt veto mot en resolution som just nu ligger inför FNs säkerhetsråd, vilken skulle olagligförklara ”all israelisk bosättarverksamhet på ockuperat palestinskt område.” Denna fördömande resolution stöds av alla säkerhetsrådets medlemmar utom USA. Den kommer således att antas om inte USA utnyttjar sin vetorätt.
Det finns en stor skillnad mellan om en regeringshandling är oklok, vilket den israeliska politiken är, eller olaglig, vilket den inte är. Faktum är att själva den resolution i Säkerhetsrådet som förespråkare av fördömandet lutar sig mot gör det klart att Israels fortsatta ockupations juridiska ställning inte är klargjord.
Resolution 242 (vilken jag spelade en mycket liten roll i att bistå dåvarande FN-ambassadör Arthur Goldberg i att skissa), som antogs 1967, uppmanar Israel att återlämna ”områden” som erövrades under 1967 års försvarskrig. Orden ”alla” och ”[områdena]” föreslogs av de som förespråkade ett fullständigt återlämnande, men USA och Storbritannien, vilka motsatte sig den ståndpunkten, segrade.
Även ett delvist återlämnande av erövrade områden görs beroende av ”upphörande av alla anspråk på fiendskap” och ”erkännande av suveräniteten . . . hos varje stat i området och deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot eller våldshandlingar.”
Resolution 242 nämner inte ickestaters rättigheter, såsom Palestinska myndigheten, Hamas eller Hizbollah, av vilka de båda sistnämnda inte accepterar resolutionens villkor. (Vilket inte heller Iran och flera andra stater i regionen gör.) Det vore fel av Säkerhetsrådet att retroaktivt skriva om Resolution 242, vilken utgör grunden för en tvåstatslösning – Israel och Palestina – 44 år efter att den antogs.
Men det verkliga skälet till att USA borde lägga in sitt veto mot denna illa genomtänkta resolution är att den är oförenlig med USAs politik, i vilken man länge har förespråkat en förhandlad lösning på den palestinsk-israeliska konflikten. Som utrikesminister Hillary Clinton uttryckte det: ”Vi tror fortsatt starkt att New York inte är den rätta platsen att lösa den långvariga konflikten.”
En framförhandlad lösning kommer att tvinga Palestinska myndigheten att tillstå att en del av det land som erövrades av Israel från Jordanien, efter att Jordanien angrep Israel, rätteligen tillhör Israel. Dessa områden inbegriper Jerusalems judiska kvarter och Västra muren – vlka Jordanien illegalt erövrade i sitt olagliga anfallskrig 1948, vilket var ämnat att omintetgöra FNs beslut att dela upp området i ett judiskt och ett arabiskt hemland. Dessutom kommer det att behövas landbyten som tillmötesgår fakta på marken. Exempelvis har områden som Ma’ale Adumim och Gilo blivit väsentliga delar av det judiska Jerusalem.
Slutligen erfordrar resolution 242 uttryckligen att Israel får ”säkra och erkända gränser”, ett indirekt erkännande att gränserna innan 1967 varken var säkra eller erkända. Vissa territoriella justeringar kommer att vara nödvändiga om Israel ska förbli mer säkert än under upptakten till 1967-kriget.
Palestinska myndigheten tycks inse åtminstone några av dessa fakta, vilket återspeglas i utlämnandet av 1,600 interna dokument av Al Jazeera nyligen. I ett dokument från 2008 tillskrivs den palestinske förhandlaren Ahmed Qurie med att ha föreslagit att Israel annekterar alla bosättningar i Jerusalem, undantaget de judiska områdena i Har Homa och delar av Jerusalems gamla stad. Somliga i Säkerhetsrådet, däremot, förstår uppenbarligen inte.
Det nuvarande utkastet till den föreslagna resolutionen fördömer ”all israelisk bosättaraktivitet”. Tolkat bokstavligt skulle detta fördömande innefatta Jerusalems judiska kvarter, Västra muren, och de områden som också Palestinska myndigheten medger måste förbli under israelisk kontroll. Israel kommer inte, och bör inte, återlämna ”alla” sådana områden. USA anser inte att hon bör göra det, och det gör inte heller förnuftiga palestinier.
Så vad är då syftet med den fullständigt orealistiska resolution som nu övervägs? Den ger helt enkelt betäckning till de palestinier som inte vill sätta sig ner och förhandla direkt med Israel. Den är också en bulvan för palestiniernas bemödande att säkerställa en ytterligare FN-resolution för att ensidigt förklara en palestinsk stat – ett resultat som varken Israel eller USA skulle erkänna.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har erbjudit förhandlingar utan förutsättningar. Han utlovar generösa förslag, vilka skulle kunna leda till en palestinsk stat relativt snart. Palestinska myndigheten, däremot, har ställt upp förutsättningar för alla förhandlingar, i synnerhet ett andra byggstopp för all konstruktion i Västbanken och Östra Jerusalem. Även om jag förespråkar ett sådant byggstopp anser jag inte att det borde vara en förutsättning för förhandlingar.
Låt seriösa diskussioner inledas omedelbart angående de två staternas gränser. Så snart gränserna har avgjorts kommer Israel att sluta bygga i alla områden bortanför dem. Detta är den enda vägen mot fred. En resolution i Säkerhetsrådet som ensidigt beslutar om förhandlingarnas kärnfråga kommer bara att göra saken värre.
Alan Dershowitz
Wall Street Journal 26 januari 2011
Alan Dershowitz är professor i juridik på Harvard. Hans senaste roman är ”The Trials of Zion” (Grand Central Publishing, 2010
Källa: Svensk Israel-Information
