I Sverige har vi redan en indelning mellan första och andra klassens medborgare. Vissa omfattas helt av socialförsäkringarna, andra inte –även fast de är svenska medborgare.
År 2007 gjorde Socialstyrelsen en översyn av riksnormen för försörjningsstöd inom socialtjänsten. Där utreddes bland annat om man skulle ha en långtidsnorm eller en korttidsnorm försörjningsstöd, en fråga som väcktes eftersom det framkommit att personer som lever på försörjningsstöd under långa perioder inte har utrymme att klara av större utgifter som inte kommer så ofta. I resonemanget kom man då fram till att man inte skulle ha en långtidsnorm eftersom allt försörjningsstöd ska vara på kort tid bara. Man ansåg att ingen ska leva på försörjningsstöd en längre tid.
Samtidigt har vi en sociallagstiftning lagstiftning som säger att asylsökande som var sjuka vid ankomsten till Sverige och inte kan arbeta inte är berättigade till sjukersättning från Försäkringskassan för sina kroniska funktionsnedsättningar må de vara av fysiskt såväl som psykiskt sort. Detta gäller även efter att dessa personer erhållit svenskt medborgarskap.
Detta innebär i praktiken att de personer som anländer sjuka till Sverige som asylsökande i väldigt stor grad blir hänvisade till att leva resten av sina liv beroende av försörjningsstöd från socialtjänsten. Detta samtidigt som försörjningsstödet bara är anpassad för livsföringskostnader på kort sikt. Det finns en risk att detta i praktiken innebär att dessa personer marginaliseras finansiellt och får leva på medel som ligger under det som vi i samhället anser är den lägsta inkomst en person ska behöva leva på.
