Skaparen av ”Den tunna röda linjen” regissören Terrence Malick är tillbaka med en närmast filosofisk historia, filmen ”The tree of life”. Det är en ganska händelsefattig historia om en familjs liv efter ett oväntat dödsbud. Mycket sentimentalt om gud och livet. Bra skådespeleri och fint hantverk, men ganska stor brist i handlingen. Vinnare av guldpalmen i Cannes.
Regissören Terrence Malick som sedan tidigare mest är känd för att ha gjort krigsfilmen ”Den tunna röda linjen” har nu kommit med en ny film, ”The Tree of Life”. ”Den tunna röda linjen” var ju en lite annorlunda krigsfilm. En del skulle säga att man knappt kan kalla den för en krigsfilm. Det var en väldigt filosofisk film om människans ondska. Den här filmen är ännu mera filosofisk.
Teerence Malick har spårat ur fullständigt i ett försök att göra en film om Livet och Gud. Det är långa, väldigt långa, sekvenser där man bara får se en räcka vackra bilder på naturen, himlakroppar och vulkanutbrott som inte har ett dugg med filmen att göra. Han ska väl antagligen visa allting som gud skapat, och vulkanutbrotten ska visa kraften. Medan bilderna visas får man höra Jessica Chastin filosofera om gud, eller också får man höra mässande, entonig psalmsång. Bland annat visas en sekvens med en dinosaurie(!) som går genom en skog och kommer ner till en flod. Vid floden ligger en annan dinosaurie till synes svårt skadad. Den första dinosaurien verkar först vara på väg att döda den men lämnar sedan den ifred och går iväg. Till och med dinosaurier kan visa nåd! Halleluja!
Den här filmen är ett riktigt pekoral. Om ”Den tunna röda linjen” inte var någon riktig krigsfilm så är det här inte någon riktig spelfilm. Vi skulle klassificera den som konstfilm. De där långa meningslösa bildsekvenserna fick oss att tänka på sådana där så kallade tankeböcker, böcker med vackra intetsägande bilder och så en liten kort plattityd i stil med ”Idag är första dagen av resten av ditt liv” eller ”Vänner är värdefullare än guld”. Det är obegripligt hur den här filmen kunde vinna en Guldpalm för bästa film i Cannes nu nyligen. Det är väl för alla sentimentala, gudstokiga amerikaner.
När historien väl kommer igång om den dysfunktionella familjen där de tre sönerna slits mellan den stränge fadern (Brad Pitt) och den empatiska och kärleksfulla mamman (Jessica Chastain) så är det någonting som saknas. En film måste ha någonting som driver handlingen framåt. Det enda som överhuvudtaget tillför filmen lite drama är dödsbudet i början. Annars känns det bara som ett tillfälligt nedslag i den här familjens vardagsliv. Det är som en vacker maträtt utan salt. Och det ser konstigt ut att Sean Penn spelar son till Brad Pitt. Det hade varit mer naturligt om det var tvärtom.
Handlingen får en etta i betyg, men bra skådespeleri och bra hantverk drar upp betyget. Så vi ger filmen en trea.
Betyg:
Text: Arnold & Slavko
