En studie i offermentalitet och det mänskliga psyket och ett intressant, om än dystert, porträtt av dagens Ryssland och den ryska polisen.
Marina är en medelålders kvinna i en anonym stad någonstans i Ryssland. På hemväg efter något slags möte ska hon ta sig från ett av Rysslands ökända blygrå hyreshusområden och allt går fruktansvärt fel. Först går en klack sönder så hon får gå omkring utan skor som en luffare. Hon går in på ett sunkigt hak för att be om att få låna en telefon. Den bastanta och sura och bittra tanten som driver stället tvingar henne att beställa mat, men någon telefon får hon inte låna. Så hon går ut igen till trafikleden som flankerar hyreshusområdet där hon försöker stoppa en bil som kan köra henne hem.
Ryssland verkar ha ett utbrett system med svart-taxi. Det är bara att stoppa en bil och fråga hur mycket de ska ha för att köra till en viss adress. Den första bilen som stannar är inte nöjd med den summa som Marina föreslår och kör iväg. Nästa bil som stannar är ett par yngre killar. De rycker hennes handväska och kör iväg.
Efter att hon blivit rånad blir det snabbt värre. Ingen vill låna henne en telefon eftersom hon har gått omkring barfota ett tag vid det laget och ser rätt nedgången ut. Till slut stannar en polisbil som hon hoppar in i. Men istället för att hjälpa henne våldtar de henne och slänger av henne någonstans. För en av poliserna är det den andra våldtäkten den dagen. Det är inget smickrande porträtt av rysk polis, eller av Ryssland över huvudtaget. Poliserna är antingen våldsamma eller inkompetenta. Det enda de är duktiga på är att dölja sina egna brott. Som när en polis kört full och kört ihjäl några tjejer.
Dagen efter rånet och våldtäkten går hon till en polisstation för att anmäla att hon blivit bestulen på passet. Våldtäkten säger hon ingenting om. Hon vet väl att det är meningslöst. Poliskvinnan som tar emot anmälan tvingar henne att skriva en redogörelse som helt lägger skulden på henne själv. Hon har tappat passet i fyllan och villan. På det sättet behöver inte polisen göra någonting.
På kvällen ordnar hennes man och vänner en överraskningsfest för att det är hennes födelsedag. Hon har inte berättat om våldtäkten för någon. Det är lätt att förstå att hon inte riktigt kan dela de andras glädje. Vännerna håller tal om vilken lycklig kvinna hon är. Efter det håller hon ett långt bittert tal och säger några sanningens ord om sin man och vännerna i ren Norén-anda.
Någon dag senare går hon tillbaka till sunk-haket för att eventuellt få syn på någon av poliserna, vilket hon också får. När polismannen åker därifrån hoppar hon in i en bil och säger till föraren att följa efter polismannens bil. Hemma vid hans port följer hon efter honom in i hissen med en trasig flaska. Men sen i hissen släpper hon flaskan och har sex med honom istället. Det är väl samma mentalitet som i den svenska romanen ”14 år till salu” där en ung flicka blir våldtagen och sedan säljer sig. Våldtäktsoffret känner sig smutsigt och äckligt och vill fortsätta att förnedra sig.
Filmen är regisserad av ryskan Angelina Nikoniva. I filmfestivalens tidning står det om filmen att det är ”En laddad studie i feminism, offermentalitet och det mänskliga psyket.” Det är definitivt en laddat studie i offermentalitet och det mänskliga psyket, och ett intressant porträtt av dagens Ryssland.
Betyg: 
