1900-talsmodernismen inom musiken skildras av Norrbottens kammarorkester i sista veckan i mars. Denna musik tar två skilda uttryck på ömse sidor om Atlanten.Den nya, demokratiska nationen USA söker sig mot traditioner och folkkultur; det gamla auktoritära Europa mot experiment och avantgarde. Amerikanen Aaron Copland och ungraren Bela Bartók är ändå paradoxalt lika i flera avseenden.Bägge älskade folkmusik! Dirigent är Petter Sundkvist.
Norrbottens Kammarorkester skildrar 1900-talsmodernismen inom musiken, Studio Acusticum 29/3. Aningen förvånande tar denna musik två skilda uttryck på ömse sidor om Atlanten. Den nya, demokratiska nationen USA söker sig mot traditioner och folkkultur; det gamla auktoritära Europa mot experiment och avantgarde. Dirigent Petter Sundkvist.
Amerikanen Aaron Copland och ungraren Bela Bartók är paradoxalt lika i flera avseenden. Bägge älskade folkmusik: juden Copland drogs till nybyggarnas och de religiösa sekternas enkla, rättframma musik; den hyperteoretiske Bartók samlade flitigt folkmusik från Centraleuropa: Ungern, Rumänien, Bulgarien; liksom från Turkiet och Algeriet. Det är denna starka folkliga bas som ger sådan livskraft åt dessa tonsättare, hur olika de sedan än må te sig.
Det började som en balett. Aaron Copland (1900-1990) fick 1944 en beställning från den stora koreografen Martha Graham på ett verk som skulle handla om ett amerikanskt pionjärbröllop på 1800-talet. Tonsättaren använde hela paletten av sitt lands medryckande, handfasta och gripande folkmusik, bland annat Shakersektens traditionella sånger, och färgade det med sin egen sofistikerade känsla för lyrik och stämningsmålning, för jazz och för uppväxtårens judiska musik. Succén blev enorm. Senare kom balettmusiken att omarbetas till orkestersvit, och efterkrigstidens idoldirigent och tonsättare (West Side Story) Leonard Bernstein blev den främste förespråkaren för Coplands musik. I dag är Appalachian Spring ett av USA:s mest älskade kulturella arv. (Hur det uttalas? ”Äppölej´tjian” går bra… eller ”äppälä´tjian”.)
En av alla tiders mest nyskapande tonsättare, ungraren Bela Bartók (1881-1945), är i sig en sammanfattning av en hel epok i Europas historia. Född i en liten stad i nuvarande Rumänien kom han som pojke att bo i såväl Rumänien, Ukraina och Slovakien – på den tiden delar av det kejserliga Österrike- Ungern. Och det var i Transsylvanien (Draculas hembygd…) som hans allt uppslukande intresse för folkmusik väcktes. I övergången från romantik till modernism i musiken var Bartók ett av de ledande namnen (det var ingen tillfällighet att han under andra världskriget tvingades emigrera till USA). 1936 skrev han sin Musik för stråkar, slagverk och celesta – raffinerad, elegant och fascinerande. Tredje satsen, Adagio, är ett lysande exempel på Bartóks ”nattmusik”: den kom att användas av regissören Stanley Kubrick i skräckfilmen The Shining (1980). En riktig rysare!
Program: C P E Bach: Sinfonia G-dur. Aaron Copland: Appalachian Spring. Béla Bartók: Musik för stråkar, slagverk och celesta.
Källa: Piteå Kommun.
