Hur är det att vara ung idrottande kvinna med funktionsnedsättning? Att idrotta på elitnivå och samtidigt uppfattas som svag och beroende av omvärlden? Sociologen Elisabet Apelmo har gjort en djupdykning i den kvinnliga handikappidrottens värld för att se hur de sportande kvinnorna upplever sin situation.
– Det är markant hur påfrestande de unga kvinnorna tycker att det är att ständigt definieras utifrån sina funktionsnedsättningar, säger Elisabet Apelmo, som i sin studie har djupintervjuat tio kvinnor.
Det finns en påfallande skillnad mellan hur dessa unga kvinnor uppfattar sig själva och hur omgivningen gör det. I sina egna berättelser beskriver de sig själva ”som vem som helst”. Deras kroppar är både en källa till njutning och till förtret; den är snabb och smidig och den ger upphov till smärta och läckage.
De intervjuade kvinnorna upplever också att deras kvinnlighet blir ifrågasatt – att vara en ”pingla” i rullstol framställs som otänkbart.
– De motsätter sig synen på kvinnor med funktionsnedsättningar som könlösa och asexuella och kan exempelvis beskriva sina rullstolar som om de vore skitsnygga handväskor, säger Elisabet Apelmo.
Samtliga som har intervjuats idrottar mycket, fast på olika nivåer. Flertalet berättar om dåliga erfarenheter av skolidrotten. Det rör sig om erfarenheter av exkludering – vad som inom skolan kallas befrielse från undervisningen – särbehandling och utpekning, som när en lärare inför klassen säger till en av dem ”gör du på ditt lilla vis”.
Mötet med handikappidrottsrörelsen och med andra i samma situation som de själva upplevs av kvinnorna som en vändning. De ifrågasätter dock den överdrivet infantiliserande träning som erbjuds i en del handikappidrottsföreningar, och efterfrågar tuffare tag och mer proffsighet.
– Det borde finnas utrymme för idrott på många olika nivåer inom handikappidrotten – lekfull barnidrott, breddidrott och elitinriktad idrott för de som vill ha det, påpekar Elisabet Apelmo.
En aspekt som har förvånat Elisabet Apelmo i hennes forskning är avsaknaden av genusperspektiv i handikappidrottsrörelsen.
– Till skillnad från Riksidrottsförbundet nämner inte handikappidrotten jämställdhet med ett ord i sitt policyprogram, säger hon.
Detta kan, enligt Apelmo tyckas särskilt anmärkningsvärt inom handikappidrott där flickor och unga kvinnor ofta är hänvisade till herrlag, i vilka de är i minoritet. Intervjupersonerna vittnar om att det är svårt att ta plats i lagen och att det finns en sexistisk jargong inom handikappidrotten generellt, men också om att det kan vara sporrande att träna med män som är fysiskt starkare och snabbare.
Källa: Lunds universitet
