Aldrig har jag skådat en plats mer fylld av kontraster än Jamaica. När du kliver på en av stadsbussarna i Kingston kan möts du antingen av radiopredikningar eller gospelmusik på hög volym, ibland ackompanjerat av ett unisont ”Halleluja” ifrån busspassagerarnas sida, eller, dancehallmusik med texter som i detalj beskriver utförandet av sexuella handlingar à la den nu av Jamaiaca Broadcasting commission bannlysta ”Ramping shop” av Vybz Kartel & Spice.
Detta trots att bussarna ofta är fulla av uniformsklädda skolbarn såväl i sexårsåldern som tonåringar. De senare sjunger ofta högljutt med i dessa sexuellt explicita texter, fast de ibland inte ens förstår vad de sjunger. Många av texterna är engelska blandade med uttryck på det inofficiella nationalspråket Patois. Patoin har uttryck som ”pum pum” vilket betyder vagina, ”ramping” vilket betyder att ha sex och ”wining” vilket implicerar en speciell form av sexuellt provokativ rörelse av höftpartiet. Det tycks att som svensk feminist att vart jag än vänder blicken i detta land tvingas jag titta på porr, airbrushmålade kvinnor i stringtrosor putar med sina överproportionerade rumpor mot mig från bussarnas utsidor när de åker förbi, i familjehemmen putar dessa rumpor mot mig från väggkalendrar, i de flesta dagstidningarna finner jag dem på minst en tredjedel av sidorna i form av reklam eller reportage ifrån olika reklamsponsrade events eller dancehallevents. På gatan ser jag till min förtvivlan hur skolbarn i sexårsåldern dagligen tvingas promenera förbi porrfilmer på gatan som försäljare spridit ut på presenningar. Ofta hörs representanter för dancehallindustrin skryta om hur Jamaicaner är världens bästa älskare. I verkligheten anser de flesta Jamaicaner att oralsex och analsex är onaturligt och det finns ett utbrett hat emot homosexualitet i samhället. Jamaica har ett av världens högsta tal av våldtäkt per invånare. Kanske finns ett samband? I Jamaica är prostitution vanligt, dagstidningarna är fulla av annonser där vi erbjuds ”special massage” och en stor andel av platsannonserna i samma tidningar utlyser tjänster för ”sexiga massöser”.
Ännu mer utbredd är det som för ens svensk kan te sig som vardagsprostitution, en stor andel Jamaicanska kvinnor har flera olika älskare som tillsammans försörjer dem, detta är socialt accepterat. På mostvarande sätt är det vanligt att Jamaicanska män, som ofta upplever att det bästa sättet att bevisa sin manlighet på är att göra kvinnor gravida, har minst tre olika ”Baby mamas”. Artisten ”Ninja man” ryktas ha upp emot 40 olika baby mamas. Det är inte alltid männen betalar underhåll för dessa barn. Förra året var det skriverier i Jamaicanska medier om en av artsisten Busy Signals Baby mamas där han först inte ville erkänna sig som far till barnet och sedan inte ville betala mer i underhåll än mostvarande ungefär 2600 kr per månad vilket upplevdes som för lite av barnets mor.
Jamaica har också nästan det högsta antalet mord per invånare. Tillgången på skjutvapen är extremt stor. 2007 skedde 79,1% av alla mord med skjutvapen. Många av morden utförs av polisen. I samband med den polisiära och militära insats i Tivilo Gardens som påbörjade i maj under förespegling att knarkhandlaren ”Duddus” Coke skulle gripas dödades officiellt minst 60 civila. Ingen vet det verkliga antalet personer som dödades. Vad man vet är att Premiärminister Bruce Golding efter denna insats i radio hävdade att inga barn eller kvinnor dödats och att allmänheten samtidigt kunde ta del av fotografier av döda kvinno- och barnskroppar i Tivoli Gardens, tagna av fotografer som t.ex. Cris Kross. Jamaicansk musik associeras ofta med ”one love” men i själva verket pågår det väpnat krig mellan olika segment av Jamaicanska artister, grovt sett uppdelade i grupperingarna ”Gaza” som representeras av i huvudsak Vybz Kartel, respektive ”Gully” även kallat ”Alliance” som bl.a. representeras av artisterna Bounty Killer och Mavado. Mavado är inbokad för Uppsala Reggaefestival i år. Såväl Bounty Killer som Mavado och Serani har en och samma manager, Julian Jones-Griffith. Det kan inte vara lätt att vara manager för Bounty Killer som åker in och ut ur fängelse, senaste vändan var för kvinnomisshandel. Men samtidigt är Jones-Griffith ingen dununge själv. Enligt egen uppgift ansökte han om vapenlicens i Jamaica och nekades sådan. Flera gånger i veckan rapporteras att någon artist blivit beskjuten eller fått sitt hem uppeldat.
Analfabetismen är utbredd i Jamaica. Inofficiellt uppskattas endast hälften av barnen slutföra grundskolan och siffror visar att en tredjedel av barnen efter sex års skolgång fortfarande inte kan läsa och skriva. Kanske är det därför musiken får så stort utrymme i Jamaica. För att ta till sig musik behöver man inte kunna läsa. Kanske är det därför de Jamaicanska artisterna har så stort inflytande över vad som händer i det Jamaicanska samhället där fans av Gaza respektive Gully dödar varandra för artisterna hotat varandra i media och i sina sånger. Är det detta som är One love?
(Laurie Gunst ”Born fi dead”) (Utrikespolitiska institutet) (Planning Institute of Jamaica)
