Torsdag kväll på Pride betyder schlagerkväll vilket betyder Melodifestival och Eurovision från skilda årgångar, både gammalt och nytt. En kväll av nördig nostalgi som Babsan kallade det, som var kvällens konferencier.
Musikansvarige på Pride är duktig på att leta fram gamla artister från Melodifestivaler och Eurovision-finaler för länge sedan. Länge sedan betyder i det här fallet ända sedan 90-talet. Det känns både nyligen och länge sedan. Arvingarna vann med sin ”Elloise” 1993 och den är fortfarande populär. De dök inte upp på schlagerkvällen på Pride i år men de kanske dyker upp på festen på lördag. Men det är bara en ren gissning. 1993 deltog även en tjej vid namn Pernilla Emme med låten ”I dina ögon” som hon kom fyra med. Hon blev mest känd för att ha sprungit iväg och druckit vatten mitt under låten. Hon trodde inte att det skulle märkas men det fångades av en kameraman. Hon dök upp och sjöng ett par av sina låtar. Före henne sjöng Klara Klingenström sin ”Behöver inte dig idag”. Anna Bergendahl satte något slags rekord i klädbyte, hon sjöng tre låtar med klädbyte mellan varje låt. Hon framförde bland annat ”Ashes to Ashes” från 2019 och ”Kingdom Come” från 2020.
Den äldsta artisten på schlagerkvällen var förmodligen Kirsten Siggaard från Danmark. Hon var med i Luxemburg redan 1984. Men ändå svängde det bra om hennes två låtar. Efter henne dök Sean Banan upp. Han presenterade sig själv innan han dök upp på scen på ett långt parodiskt sätt; ”Mannen, myten, legenden, mamma- och pappaälskaren” osv. Det hade varit ännu större kontrast om personen innan hade sjungit lugna ballader. Men efter honom kom Jon Henrik Fjällgren med en helt annan stil. Han sjöng sin ”Jag är fri” som han kom tvåa med 2015, det året som Måns Zelmerlöv vann med ”Heroes”.
Linda Bengtzing sjöng flera låtar och berättade om att hon haft en knöl i bröstet som hon inte berättat om tidigare för att hon inte vågade. Som tur var så var det ingenting farligt men hon sa att hon i fortsättningen även skulle lägga upp ”skit” på sociala medier och inte bara visa hur fantastiskt allting är, vilket det också är ibland. Tjugoårsjubilerande Afrodite kom och sjöng ”Never let it go”, såklart, och den lite nyare ”The boy can dance”.
Men som i Mellot nu för tiden är det inte bara schlager utan tittarna får lite välbehövlig hårdrockspaus. Den här gången i form av gruppen Lillasyster som var med i Mellot rätt nyligen. Det var ingen slump att det var just den här hårdrockgruppen. Sångaren i gruppen har blivit nominerad till Årets hetero på QX-galan och trummisen har tatuerat Pride-flaggan på ena armen. Och det var riktigt bra drag i deras låtar.
Innan avslutningen fick vi bland annat höra Shirley Clamp sjunga ”Min kärlek skall brinna”. Tone Sikelius fick äran att avsluta hela kvällen med sin ”My way”. I årets Mello var hon den första transartisten i Melodifestivalens historia. Dessutom var hon enda artisten på schlagerkvällen att följa publikens uppmaning ”En gång till! En gång till!”.
Översta bilden: Anna Bergendahl tillsammans med Babsan som var kvällens konferencier, ett jobb som hon skötte med bravur. Foto: Tobias Dahlén / Sweden Photo Passion AB.
