Regissören Sean Durkin har gjort en spännande fortsättning på den kortfilm om en sekt han visade på Filmfestivalen förra året. Marta lyckas rymma från sekten men plågas av minnena därifrån.
På torsdagens FACE2FACE på biografen Skandia som en del av Stockholms Filmfestival fick vi se en intressant film med det otympliga namnet ”Martha Marcy May Marlene”, och efteråt blev regissören Sean Durkin intervjuad. Han sa att det senaste året har han rest runt och visat och pratat om filmen, och har sett en massa fantastiska biografer. Skandia tyckte han hörde till dessa fantastiska biografer.
Bland annat fick han frågan från en i publiken om titeln, om han har funderat på någon annan titel. Han förklarade att han tycker att titeln är bra för att filmen just handlar om Marthas person och hennes mentala utveckling. Filmen är en fortsättning på Sean Durkins kortfilm ”Martha Last Seen” som visades på filmfestivalen förra året. Den handlade om en tonårstjej som berövades kontakt med omvärlden och togs till en gård mitt ute i ingenstans.
Filmen börjar med att hon rymmer från sekten där hon bott i två år. Man får inte veta någonting om hur Martha hamnade där och väldigt lite om hennes liv innan sekten. Vi får heller inte veta någonting om hur den nya tjejen Sara hamnat där som plötsligt dyker upp där en dag. Sean Durkins tanke med det är att om vi får veta för mycket om personernas bakgrund är det lätt att dra slutsatsen att det bara är en viss sorts människor som hamnar i sekter.
Han menar att vem som helst kan hamna där. Dessutom så nämns det ingenting om någon religion eller guru som annars är brukligt i många sekter. Sean Durkin använde över huvud taget inte orden sekt eller kult under inspelningen. Han tyckte att det skulle snäva in filmen för mycket. Det är ett kollektiv som spårat ur under en karismatisk ledare (spelad av Winter´s Bone-stjärnan John Hawkes), ungefär som Knutby under Helge Fossmo. Han vill visa att det kan vara en väldigt flytande gräns när en sekt blir en sekt.
Man får bitvis se scener från livet i sekten när Martha minns. Filmen presenteras av Filmfestivalen som att ”Martha gått vilse i ett gränsland mellan nuet och det förflutna.” Det kan man i så fall också säga om till exempel amerikanska krigsveteraner från Vietnamkriget som får flashbacks. Hon kan inte frigöra sig från plågsamma traumatiska minnen från tiden i sekten. Det ingick till exempel som en initiationsrit för kvinnorna att bli våldtagen av ledaren under natten. Efteråt blir hon tröstad av de andra kvinnorna som säger att det är helt normal, det är ett sätt att rena sig från det förflutna. Ledaren Patrick verkar ha sekten bara som ett sätt att ha ständig tillgång till fritt sex.
Det är ständiga hopp mellan nutid och dåtid utan några tydliga markörer emellan. Det är rätt förvirrande emellanåt men också väldigt effektivt. Kontrasten mellan nutid och dåtid framgår väldigt tydligt, och det framgår hur Martha plågas av minnen. Och efter två år i sekten med sina speciella regler har hon svårigheter att anpassa sig till livet i samhället. Systerns man tycker att hon uppför sig som en idiot.
Slutet är väldigt öppet, precis som Marthas liv just då.
Betyg: 
