Varför gillar alla Robyn? Varför har Robyn magnetisk, nästan narkotisk, dragningskraft på såväl identitetssökande tonåringar som småbarnsgenererande 30-nånting? Varför utgör hon en gemensam nämnare för både hårdrockare, indiepoppare och electronica-snobbister? Varför ber kritiker vid hennes altare, varför slickar alla hipsters smulorna från hennes bord, varför lyckas Robyn slita bort rigida finkultursivrare från den konservativa stelbentheten?
Det handlar naturligtvis först om att Robyn slänger sofistikerad, omedelbar popmusik rakt in i moderniteten, och att berättelserna förmedlar frihet och styrka lika mycket som eftertanke och utsatthet. Men i hög utsträckning beror det kanske på att hon på ett naturligt sätt representerar kvaliteter som är tilldragande ur ett rent mänskligt perspektiv. Robyn är en samlande symbol för integritet, oräddhet och smakfullhet – egenskaper som var och en för sig är attraktiva, men sammantaget genererar genuin inspiration. ”Så vill jag vara”, tänker män och kvinnor. ”Jag vill kanalisera sådan kreativitet, jag vill leva lite extra, jag vill släppa tyglarna och dansa fritt.” Robyn motiverar dem.
Nu när Body Talk pt 1 fått sitt första syskon, den likaledes hyllade Body Talk pt 2, vecklar Robyn ut fortsättningen på sitt storslagna drama om urban längtan. Hennes konserter har blivit triumfer av suggestiv, preciserad energi, och visar att popmusik på scen år2010 fortfarande kan lämna rusiga känslor av att ha varit med om något speciellt.
14 december – Stockholm, Berns
17 december – Göteborg, Trädgår’n
18 december – Malmö, Slagthuset
Källa: Luger.
